Foto: Roman Koksarov

Letter röstar i lördagens val.

Löner har sänkts, skolor och sjukhus har stängts och arbetslösheten är skyhög. Och efter parlamentsvalet den gångna helgen gör sig fackföreningarna i Lettland redo för mer av samma politik.

Det är fortfarande oklart hur Lettlands nya regering kommer att se ut. Men högerkoalitonen med premiärminister Valdis Dombrovskis i spetsen, som sedan 2008 har haft en minioritetsregering, gick framåt och har preliminärt fått 63 av de 100 mandaten i parlamentet.

– Trots det är läget inte helt tydligt, säger Peteris Krigers, ordförande för den fackliga centralorganisationen Lbas. Det blir ingen politisk stabilitet med mindre än att Dombrovskis söker stöd även hos det näst största politiska blocket, ”Harmonicentern”, som kallar sig socialdemokratiskt men bäst kan beskrivas som en mittenkoaltion.

Just stabilitet är det mesta de lettiska fackföreningarna kan hoppas på, enligt Livija Marcinkevica, vice ordförande i Lbas. Då menar hon en stabilisering såväl ekonomiskt som socialt och moraliskt (”politiker som tänker på folket, inte bara på sina personliga förmåner”).

Den ekonomiska krisen, och hanteringen av den, förblir den helt dominerande frågan i lettisk politik. Den starka tillväxten åren före finanskrisen byggde till stor del på lån och uppblåsta fastighetspriser, och när kraschen kom blev den hårdare i Lettland än andra EU-länder. Bara under 2009 föll landets BNP med 18 procent.

Lettland har tvingats att låna 7,5 miljarder euro av Internationella valutafonden, EU och enskilda länder (bland dem Sverige). Som villkor för lånen måste Lettland genomföra drastiska nedskärningar i den offentliga sektorn. Att budgetunderskottet elimineras på kort tid är också ett led i Lettlands ansträngningar att komma med i EMU.

– Lärarnas löner har sänkts med 40 procent, lönerna inom sjukvården med 20 procent. Totalt har omkring 30 procent av anställningarna i offentlig sektor försvunnit, säger Livija Marcinkevica.

– Vissa strukturella förändringar i den statliga sektorn var nödvändiga. Men den förda politiken har skapat en social kris ovanpå den ekonomiska. För första gången har också högutbildade med statusfyllda yrken sparkats.

Inför valet förde fackföreningarna fram en rad krav, som de bad partierna att ta ställning till. Viktigast är att lönesänkningarna får ett slut. Facken vill också att en statlig budget utformas för minst tre år framåt, så att både arbetsmarknadens parter och utländska investerare vet vad som gäller. Till detta vill fackföreningarna lägga en ny lagstadgad minimilön och ökade resurser till hälso- och sjukvården och skolan.

Inför valet förde de lettiska facken – som inte samarbetar med något enskilt parti – samtal med parlamentspolitikerna om de här kraven, och från flera fick de visst gehör.

Ändå befarar Peteris Krigers att en ny regering kommer att föreslå ytterligare lönesänkningar och skattehöjningar för löntagarna.

– Vi är beredda på det. Det blir en svår kamp, vi kommer att protestera. Det går bara inte att sänka lönerna mer.

I skuggan av de ekonomiska problemen har nationalismen vaknat till liv. Ett nationalistiskt parti som funnits sedan självständigheten i början av 1990-talet, med krav på temat ”Lettland åt letterna”, har nu tagit sin in i parlamentet.

– De är väl som era Sverigedemokrater, säger Peteris Krigers.

Men Lettlands situation är speciell, med ungefär 30 procent rysktalande. ”Harmonicentern”, som leds av Janis Urbanovics, har sitt starkaste stöd bland ryssarna, och har tydligt vänt sig till dem i valrörelsen. Livija Marcinkevica tror att Urbanovic kan föra upp känsliga frågor som ryska språkets ställning och ett närmande till Ryssland på dagordningen.

– Men fackföreningarna förenar ryssar och letter. Vi är en rörelse för alla.