Det har varit en en tung tid sedan valförlusten den 19 september. Sorgen över att det solidariska Sverige nu tycks vara ett minne blott har gjort att mitt humör gått upp och ner.

Inte blir man gladare av att en del socialdemokrater tycks ha spenderat valhelgen med att författa artiklar för att åter lyfta fram sina egna redan väl kända ståndpunkter. De tycks mena att vi ska närma oss högern än mer genom att acceptera att rika ska få bidrag av skattebetalarna för att få städat hemma.

Det är beklämmande. En gedigen eftervalsanalys kräver just tid och analysarbete innan man kan slå fast orsaker. Inte desto mindre finns det funderingar som jag de närmaste månaderna vill analysera vidare och söka svar på. En sådan undran är varför Moderaterna enligt vallokalsundersökningen kunde ha så stort förtroende hos väljarna för frågor som rörde svensk ekonomi och sysselsättning. Alla fakta pekade ju på att arbetslösheten ökat mer i Sverige än i de flesta andra rika länder. Dessutom var fallet i BNP under finanskrisen större i Sverige än hos EU-genomsnittet.

Trots detta fick Reinfeldt och Borg glida genom hela valrörelsen som om de vore några världsmästare på just sysselsättning och ekonomi. Det är en gåta. Kan det ha varit så att väljarna inte tyckte att den socialdemokratiska sysselsättningspolitiken var ett trovärdigt alternativ? Kan det vara så att man saknade en långsiktig och rejäl investering i ökad sysselsättning?

En omprövning som i så fall måste bli nödvändig är att erkänna att den ekonomiska politik som förts sedan 1990-talet aldrig kommer leda till full sysselsättning. Det vet redan de flesta ekonomer jag känner.

Med den borgerliga politik som kommer att föras under dessa fyra år kommer vi dessutom allt längre från det som sägs vara arbetarrörelsens främsta mål. Endast en verklig tioårig vision med en konstruktiv ekonomisk politik kommer att kunna ge oss hopp om att åter nå full sysselsättning.

Då handlar det om att under en fyraårsperiod tydligt markera att denna investering måste kosta, för att sedan under åren med full sysselsättning genom ökade skatteintäkter ge avkastning tillbaka. Är man beredd att låta Keynes komma tillbaka?

För annars är risken att vi helt kör fast. Framgångarna för ett främlingsfientligt parti som SD är en konsekvens av att välfärden och tryggheten har försämrats för stora grupper. Rädslan gör att vissa människor vänder sig – inte mot den borgerliga politiken – utan mot invandrarna. Det är det som är det riktigt ohyggliga. Samspelet mellan högern och extremhögern blir då det nav som omdanar Sverige till ett land med enorma klyftor. En borgerlig hegemoni växer fram som högern gemensamt skor sig på.