Man kan, om man vill, förklara valresultatet i mycket enkla termer. Alla som är friska och har arbete i landet har under mandatperioden fått mycket kraftiga ekonomiska förbättringar: stora skattesänkningar, inte obetydliga lönepåslag, sjunkande bostadskostnader som följd av låga räntor och förändrad fastighetsbeskattning. Dessa de egna upplevelserna gav inga skäl att vilja byta ut regeringen, och inte heller uppfattades tillståndet i landet mer allmänt som oroande: arbetslöshetens sågs som en följd av den internationella krisen, som regeringen ju hanterat på ett förtroendegivande sätt, och nu verkade ju alla kurvor vända uppåt igen…

Mot denna framgångsrika regering stod en ny och oprövad politisk konstellation inom oppositionen, vars stabilitet väljarna kände sig osäkra på – och där skillnaderna i förhållande till regeringen inte tedde sig särskilt dramatiska. De skillnader man såg, exempelvis i skattepolitiken, talade snarare till regeringens fördel.

Så varför byta?

Bakom denna enkla förklaring finns, förstås, en mer komplicerad. Och som syns i att partiet alltsedan 1990-talet – med 1994 som enda undantag, aldrig mer nått 40-procentsivån, och den långsiktiga trenden är sjunkande.

I stort sett sedan slutet på 1980-talet har vi också ställts inför kravet på ”förnyelse”. Kraven i sig själva har varit fullt berättigade, eftersom både ekonomiska och sociala förändringar skapade nya villkor för politiken. Faktum är att partiet också sedan flera decennier genomgår en sådan ”förnyelse” – det är bara att jämföra åsikterna kring 1980 om, exempelvis, privatiseringar, EU-medlemskap, skattesystem, acceptabel arbetslöshetsnivå, småföretag eller reklamfinansierad TV för att konstatera att inte mycket är sig särskilt likt från förr.

Förändringarna har, som sagt, berott på att samhällsutvecklingen ställde nya krav (och det är självklart att 1980 års lösningar inte skulle passa i dag). I den meningen var ”förnyelsen” ofrånkomlig. Problemet är att den ofta skedde på villkor som formulerats utifrån.

Socialdemokratin hade litet för länge svårigheter att uppfatta verklighetsförändringarna, hamnade på defensiven och lyckades inte utforma självständiga lösningar på de nya utmaningarna. ”Förnyelsen” kom att utgå från svar som formulerats av andra grupper, svar som sedan – hjälpligt – anpassades till de egna värderingarna.

Dock gick pusslet inte alltid riktigt ihop, och det var inte alltid så lätt att hitta linjen i förändringarna.

Den socialdemokratiska berättelsen blev helt enkelt otydlig. Och en otydlig berättelse gör väljarna osäkra. Det gäller både om dem man redan har och de nya man vill vinna.

För tillfället, får man nog konstatera, har vi tappat ordentligt i båda kategorierna.

Partiledningens beslut om den fyrfaldiga kriskommissionen är alltså alldeles rätt. För det är inte program som behöver skrivas just nu, det vi behöver är granskning och analys i ett bredare, och förutsättningslöst prövande, perspektiv. Program kan vi börja skriva när vi har grunden för det klar – och det har vi inte i dag.

Men låt oss då slippa diskussionen om ”vänster” och ”höger”. Diskussionen bör handla om hur vi vill lösa viktiga samhällsproblem, ur ett jämlikhetsperspektiv men på ett sätt som stora grupper kan uppfatta som klokt och rimligt. Vi kommer inte att vinna tillbaka väljare genom att lova fördelar åt den ena eller andra gruppen (eller ens båda på en gång); vi vinner tillbaka väljare om vi har relevanta svar på samhällsproblem som många funderar över (och som går utöver den egna plånboken).

Socialdemokratin har vunnit sina framgångar på att vara ett parti i mitten. Med den tyske s-ledaren Sigmar Gabriels ord handlar det i dag om att definiera mitten ur ett vänsterperspektiv, i stället för det högerperspektiv moderaterna lyckats etablera. Men det handlar likafullt om ett mittenperspektiv, det som en gång gjorde oss till ett 45-procentsparti.

Och det är bara denna vänstermitt, som kan skapa ett samhälle med någorlunda jämlikhet, och skydd för de svagaste grupperna. Alternativet är nämligen den typ av högermitt vi har i dag, med växande klyftor och hård utsortering av sjuka och arbetslösa som följd.

Så det vi minst av allt ska göra är att fastna i en diskussion om ”målgrupper”.

Det är en truism att vi behöver nå medelklassen – om vi inte hade haft delar av den med oss hade vi aldrig varit det stora parti vi så länge var. Men det behövs bara en enda blick på siffran ”30,66” – det var väl där väljarandelen i riksdagsvalet stannade? – för att inse att det där problemet med att nå väljare, det omfattar inte bara medelklassen.

Visst har socialdemokratin problem i Stockholmsregionen. Men det handlar om både medelklass och LO-grupper, för att nu inte tala om invånarna i de socialt pressade förorterna, som inte ens tycker det är lönt att rösta. Storstadsproblemet är betydligt mer sammansatt än vad medelklassdebatten pekar på. Och åtminstone för Stockholms del kan man konstatera att om nu medelklassen tycker att vi inte riktigt möter deras behov av service i ett pressat vardagsliv, så finns en motsvarande känsla bland LO:s grupper att partiet inte riktigt förstår deras problem med ett alltmer pressat arbetsliv.

Socialdemokratin måste återvinna båda grupperna.

Så låt diskussionen börja med analysen av hur samhället ser ut ur vårt socialdemokratiska värdeperspektiv: problemen, intressena, resurserna, rådande värderingar och attityder.

Slutsatserna får komma senare.

Utom på en punkt: arbetet med att stärka den fackliga organiseringen måste stärkas. Det är inget inlägg i medelklassdebatten. Det är ett konstaterande att utan en bättre maktbalans i arbetslivet än dagens blir det mycket svårt att driva jämlikhetspolitik.