Det är barnalstrandet som hindrar vuxna människor från att ha kul idag. Ungefär den slutsatsen drog Lena Andersson i Dagens Nyheter häromveckan (29/8), apropå Socialdemokraternas förslag om butlertjänster i t-banan för framförallt stressade småbarnsfamiljer.

Andersson riktade samtidigt kritik mot den starka norm som påbjuder föräldraskap för alla. Jag är helt överens med henne om att normen som säger att du bör skaffa barn för att bli en komplett människa är djupt bekymmersam. Men ingen skulle väl komma på tanken att föreslå straighta att sluta ligga för att heteronormen är dålig?

Att tro att lösningen på de problem som uppstår i livet med barn är att låta bli att skaffa dem är ett olyckligt felslut. Att leva med barn är kul och jobbigt. Det är ofrånkomligt.

Malin Ullgren skrev som en replik på Anderssons text (DN 5/9) att vi fortfarande saknar den fullständiga bilden av föräldraskapet – den som kommer från föräldrarna själva. Bekännelserna om hur vi ser på våra barn med lika delar passion och gnällig trötthet är relativt nya i den offentliga berättelsen.

Jag tror att hon har rätt. Vi behöver fler vittnen inifrån föräldraskapet. Vi behöver de berättelser som säger något annat än att vi har att välja på antingen tyst tacksamhet för de barn vi fått eller att helt låta bli att skaffa dem.

Therese Eriksson