Valforskningen visar att högeralliansen vann valet 2006 på jobben. Moderaternas jobb-mot-bidrag-strategi och etableringen av det nya arbetarpartiet var lyckosam. Moderaterna försöker nu upprepa framgångsreceptet, nu som det enda arbetarpartiet. Men hittills i valrörelsen har det saknats en saklig diskussion om hur regeringens arbetslinje är tänkt att fungera. Sveriges löntagare finansierar sina skattesänkningar med lägre löner – något som också är en förutsättning för att regeringens jobbpolitik ska leda till fler jobb. Med mindre än två veckor kvar till valet har journalistkåren en demokratisk uppgift att utföra.

Regeringens arbetslinje består av två bärande delar: förändringarna i a-kassan och jobbskatteavdragen. Regeringen hävdar att dessa reformer ökar sysselsättningen med närmare 100 000 personer.

Hur ska det gå till?

De högre avgifterna, de hårdare kvalifikationskraven och det försämrade skyddet vid arbetslöshet har resulterat i att närmare 500 000 personer har lämnat a-kassan och att den fackliga organisationsgraden har sjunkit från 78 till 70 procent. Det försämrade försäkringsskyddet vid arbetslöshet – det som i högerregeringens retorik kallas för bidrag – innebär också att arbetslösa tvingas att acceptera nya jobb till lägre löner. Att lägre ersättning vid arbetslöshet sänker den så kallade reservationslönen, den lägsta lön vi är villiga att arbetar för, är väl etablerat och på en kollektivavtalsreglerad arbetsmarknad sprider sig dessa lägre löner snabbt till bredare grupper. SNS, en av näringslivets tankesmedjor, har uttryckt sig så här: ”Den sänkta ersättningsnivån i form av en tydlig avtrappning i arbetslöshetsförsäkringen bidrar till att reducera reservationslönen…” De fortsätter: ”Lönepressen nedåt sker också genom att de starkare incitamenten driver fler arbetslösa att mer intensivt söka arbete.” Ekonomiprofessor Lars Calmfors sa redan år 2005 att: ”De borgerliga vill sänka bidragen till de arbetslösa, men nämner inte att detta också skulle driva ner de lägsta lönerna.”

Införandet av de differentierade a-kasseavgifterna utifrån arbetslöshetsrisk hämtar sin näring ur samma disciplinerande idé. Det handlar om att löneökningstakten ska sänkas genom att arbetslöshet ska kosta i form av högre a-kasseavgifter. Fredrik Reinfeldt sa redan 2005 att: ”Fördelen med denna lösning är att varje arbetslöshetskassa får incitament att begränsa den utbetalade ersättningen inom den egna kassan…genom att fackförbunden dämpar sina lönekrav för att få ned arbetslösheten inom förbundet.”

Även om ambitionen att sänka lönerna är tydlig kommer regeringens önskade effekt av differentieringen inte att uppnås. Förklaringen är främst den framgångsrika, samordnade lönebildningen. Löneökningstakten i de centrala avtalen bestäms av vad hela ekonomin kan bära, inte utifrån arbetslösheten i enskilda a-kassor. I praktiken innebär differentieringen att LO-medlemmar och anställda i branscher med hög jobbomsättning, bland annat i den globalt konkurrensutsatta och högproduktiva industrin, beläggs med en extra straffavgift. När regeringen nu går till val på en obligatorisk a-kassa innebär det inte bara att dessa löntagare drabbas av straffbeskattning, utan även att den fackliga organisationsgraden sänks ytterligare.

Även regeringens inkomstskattesänkningar riktar in sig på löntagarnas löner för att jobben ska bli fler. Mer pengar i plånboken innebär inte att jobben automatiskt blir fler. Det som enligt regeringens synsätt antas öka antalet jobb är att de sänkta inkomstskatterna ska leda till lägre reservationslöner och därmed till att arbetsgivarnas efterfrågan på arbetskraft ökar. Per Jansson, finansministerns tidigare statssekreterare, har varit tydlig: jobbskatteavdragen ”sänker reservationslönen”.

För det andra antas efterfrågan på arbete, enligt Finanspolitiska rådet, regeringens egna expertorgan, öka när jobbskatteavdragen leder till att parterna på arbetsmarknaden förhandlar fram lägre centrala löneökningar än vad som annars hade varit fallet. Om detta sker – vilket är högst osannolikt eftersom löneutrymmet i ekonomin bestäms av den långsiktiga produktivitetstillväxten, inte av skattepolitiken – innebär det att de ökade inkomster som de sysselsatta har fått i plånboken genom jobbskatteavdragen successivt överförs till arbetsgivarna i form av långsammare löneökningstakt. Endast då leder regeringens politik till nya jobb.

Ekonomiprofessor Magnus Henrekson är skeptisk till att jobbskatteavdragen kommer att sänka reservationslönerna och löneökningstakten. Han säger: ”…vilket gör att jobbskatteavdraget inte sänker arbetskostnaden utan blir en ren inkomstförstärkning för dem som har jobb.” Om detta stämmer leder inte regeringens arbetslinje till några nya jobb, utan endast till en permanent överföring av stora resurser från statskassan till hushållen.

Om Finanspolitiska rådet har rätt innebär det att regeringens politik leder till fler jobb, men att löntagarna finansierar detta med lägre löner.

Högerregeringen förfäktar båda positionerna: jobbpolitiken ger löntagare varaktigt mer i plånboken och den leder till närmare 100 000 nya jobb. Det är ohållbart. Regeringens jobbpolitik leder till nya jobb endast om lönerna sänks på svensk arbetsmarknad – och detta ska huvudsakligen ske via a-kassereformerna och jobbskatteavdragen.

Moderaterna vill av naturliga skäl inte förklara för väljarna hur deras arbetslinje är tänkt att fungera. Finanspolitiska rådet säger: ”En rationell politisk diskussion om jobbskatteavdraget förutsätter tydlighet om hur det är tänkt att fungera.” Rådet fortsätter: ”…regeringen bör kritiseras för sin ovilja att förklara hur avdraget fungerar.”

Regeringens politik och dess attack på fackföreningsrörelsen är fullt logisk och banar väg för produktivitetshämmande låglönejobb i tjänstesektorn. Om man drivs av föreställningen att jobben bara kan bli fler om lönerna sänks är det rimligt att som i anglosaxiska länder göra arbetslösa fattiga, att sänka lönerna, att politisera lönebildningen och att försvaga de organisationer som har till uppgift att försvara löntagarnas villkor i arbetslivet. I sin retorik säger regeringen att lönebildningen fungerar väl, men den faktiska politiken syftar till att pressa lönerna och att försvaga facken. Det minimala utbildningsinnehållet i arbetsmarknadspolitiken syftar till samma sak – att på sikt göra det svårare för löntagarna att försvara sina tidigare löner. I valmanifestet från 2006 säger alliansen att: ”Vi ska inte konkurrera med låga löner.” I ljuset av de senaste fyra åren skorrar detta minst sagt falskt. Någon annan slutsats går inte att dra. Att göra anspråk på att vara det enda arbetarpartiet och samtidigt bedriva en löntagarfientlig politik kräver kommunikativ skicklighet. Det är här det moderata nyspråket har varit så framgångsrikt.

Sveriges löntagare förtjänar en regering som i politisk handling försvarar löntagarna och kollektivavtalsmodellen. Det tjänar alla på. En socialdemokratiskt ledd röd-grön regering sätter jobben främst, inte genom lägre löner och ökade klyftor utan genom en aktiv näringspolitik, infrastrukturinvesteringar, breda utbildningssatsningar och grön omställning. Sveriges enda arbetarparti är och förblir det socialdemokratiska arbetarpartiet.

Finanspolitiska rådet har rätt. Med mindre än två veckor kvar till 
det viktigaste valet i modern tid bör de mekanismer som driver 
regeringens arbetslinje på ett mer sakligt sätt diskuteras i den allmänna debatten. Väljarna har rätt att veta hur regeringens jobbpolitik är tänkt att fungera – att sänkta löner är en förutsättning för att regeringens politik ska leda till fler jobb och att löntagarna finansierar sina skattesänkningar med just sänkta löner. Det borde alla vara överens om. Journalistkåren har ett demokratiskt uppdrag att utföra.

Daniel Lind
ekonom, statsvetare
Jonas Olofsson
ekonomisk-historiker

LO-Tidningen Debatt