I Lars-Olof Petterssons debattartikel i LO-Tidningen den 2 september staplas felaktigheterna på varandra. En sak har Pettersson dock alldeles rätt i: ”LO och dess förbund har ingen anledning att försvara enskilda företag och arbetsgivare”. LO har däremot gott om anledningar att fundera över sin hållning mot bemanningsföretag och utnyttjandet av papperslösa.

I dag är det nästan genant tydligt att arbetsgivarorganisationerna och deras hjärtevänner i Rosenbad är på krigsstigen mot allt vad facklig organisering och ”ordning och reda” på arbetsmarknaden heter. I egen propaganda och med stöd av högermedia målar man upp en bild av en nyliberal ”nödvändig” förändring, med mängder av förklaringar och ursäkter. Faktum kvarstår: företagens vinster och aktieutdelningar ökar allt snabbare samtidigt som arbetsvillkoren blir sämre och otryggare. 2008 var etableringsåldern – den ålder då tre fjärdedelar av en årskull har fast anställning – 28 år. 1990 var den 20 år. Arbetsgivarorganisationernas retorik om ”flexibilitet” och ”nya krav” klingar tomt för den som inte vet om hon kan betala hyran nästa månad.

Inför denna utveckling bör arbetarrörelsen lägga ner sina motsättningar, hålla ihop och gemensamt kämpa för en reglering av bemanningsföretagen och för rätten till trygga anställningar. I SAC tvekar vi inte att sätta hårt när våra rättigheter och arbetsvillkor angrips och inte ge efter för kortsiktiga vinstkrav och girighet. Också LO bör ta strid för medlemmarnas och arbetarklassens intressen i frågan om anställningstryggheten.

Innan vi går in specifikt på Bernskonflikten ska det påpekas att Lars-Olof Pettersson skriver sin artikel inte som gammal LO-anställd, utan som talesman för PR-byrån Rådhusgruppen, som anlitats av arbetsgivarorganisationen SHR för att försöka bevara Berns varumärke under konflikten. Det är alltså i allra högsta grad ett partsinlägg det handlar om, vilket också framgår tydligt i valet av ”fakta” som Pettersson presenterar i sin artikel. En bild målas upp av ett oskyldigt, ja nästan
godhjärtat företag som älskar sina anställda och facket, och inte vill dem annat än väl. Verkligheten är givetvis en annan.

På Berns har städare flyttats runt mellan fyra olika bemanningsföretag, men med samma arbetsledning och arbetsplats: i praktiken alltså anställda på Berns, och med bemanningsföretagen endast som ett medel för Berns att juridiskt försöka flytta ljusskygg verksamhet (22-timmars arbetspass, 7-dagars arbetsvecka och svarta löner långt under alla kollektivavtal för att nämna toppen på isberget) utanför det egna organisationsnumret.

Striden mellan oss och Berns uppstår första gången när några anställda 2007 går med i SAC och tar strid för drägliga villkor och att över huvud taget få ut sina löner. Efter ett par strider har man kämpat till sig drägliga villkor men flyttats runt mellan fyra bemanningsföretag, det sista av dem NCA. Anledningen till runtflyttningen är enkel: man samlar inte LAS-tid efter arbetsplats utan efter löneutbetalarens organisationsnummer, varför man kan hävda att någon som varit anställd sju
år med samma arbetsplats och samma arbetsledning bara har ett och ett halvt års tid på LAS-listan. Ett listigt sätt att försöka göra sig av med jobbiga arbetare som organiserar sig fackligt istället för att acceptera moderna slavvillkor, och något som ingen fackförening värd namnet kan acceptera utan strid för sina medlemmar, med klassiska fackliga arbetsmetoder såsom blockad och uppmaning till bojkott.

Lars-Olof Pettersson pratar om ”hot” och ”utpressning”. Vi kan bara konstatera att arbetslöshet eller lockout riktad mot arbetare som organiserar sig och protesterar mot missförhållanden också det kan kallas ”hot” och ”utpressning”. Den senaste konflikten med Berns härrör sig från att samtliga av de städare som kämpat sig till vita löner, riktiga anställningar och korrekt OB har nu gallrats ut.

Berns har från början varit oerhört konfliktintriktade och det krävdes 18 veckors stridsåtgärder för att få Berns att ens sätta sig vid förhandlingsbordet. Väl där presenterade företaget inte ett enda förslag till lösning. Istället hotar Berns med att stämma arbetstagarna privat för stridsåtgärdernas verkan, något som en gammal LO-anställd borde inse är exempellöst aggressivt. Det är en attack mot hela fackföreningsrörelsen att ge sig på medlemmarna istället för facket. En sådan arbetsgivare stödjer Pettersson med sin text.

Pettersson skriver att LO bör försvara Berns då man har ”schyssta villkor” för sin fasta personal. Men om detta har SAC överhuvudtaget inte framfört någon åsikt. Det har funnits ett A- och ett B-lag på Berns där B-laget bestått av nyinvandrade med och utan papper som arbetat under oacceptabla villkor runtflyttade mellan olika bemanningsföretag. Det finns ingen anledning för HRF eller Unionen att ”försvara kollektivavtalet” på Berns eftersom det aldrig kritiserats av SAC.

Det finns heller ingen anledning att det skulle vara nödvändigt att säga upp personal om SAC:s krav tillmötesgås. Företaget har vägrat lägga korten på bordet när det gäller sin ”arbetsbrist” och fast man flyttat personal från annan verksamhet för att göra våra medlemmars jobb, så har man fortsatt hyra in personal till denna verksamhet.

Exploatering av nyinvandrade via bemanningsföretag är inte ovanligt och ingalunda endast ett svenskt problem. Efter påtryckningar från norska LO har riksdagen i Norge infört en lag om ”solidariskt ansvar”, som innebär att det företag som anlitar bemanningsföretag också har ett ansvar för villkoren hos underleverantören.

Det är också en fråga som LO drev aktivt för några år sedan och som det är hög tid att lyfta igen, även om en återgång till förbud mot bemanningsföretag givetvis skulle vara ännu bättre. Bemanningsföretagen är ett problem som angår alla arbetare i alla branscher, och som inte kommer att lösas åt oss av politiker i det ena eller andra blocket. SAC och LO borde kunna enas om att anställningstryggheten är något som måste försvaras och förstärkas, och det är genom nolltolerans mot utnyttjande av systemet som vi kan uppnå detta.

Lars-Olof Petterson söker slå split mellan fackföreningar vid en tidpunkt då vi måste stå enade. Det är mycket han inte vill berätta i sakfrågan. För den som är intresserad av Berns bulvanliknande användning av sina bemanningsföretag och våra medlemmars arbetsvillkor på Berns finns detta redogjort för på www.berns.cc. I konflikten kämpar SAC för sina medlemmars arbeten, för yttrandefrihet på jobbet och för rätten att organisera sig fackligt. Berns, å sin sida, kämpar kompromisslöst för rätten att slippa ansvar för människor man bollat runt mellan bemanningsföretag.

Blockaden mot Berns har stöd av det så kallade ”Jobbupproret” där klubbar och förtroendevalda inom LO, TCO och SAC samlat sina fackliga erfarenheter i protest mot bemanningsföretagens kringgående av LAS. Det är viktigt att LO
inte hörsammar PR-konsulten Petterssons uppmaning till lojalitet med företaget utan ser det verkliga problemet: För att slippa situationer som den på Berns behövs en reglering av bemanningsföretagen.

för Stockholms Restaurang och hotellarbetarsyndikat av SAC

Sara Panozo, sekreterare
Javier Plascencia, ordförande
Texten antagen på medlemsmöte 2010-09-05

LO-Tidningen Debatt