Massmedierna påverkar vår verklighetsuppfattning som ingen annan samhällskraft. Samtidigt finns det en ökad konkurrens om uppmärksamheten som påverkar både politiker och medier.

Forskning hävdar att en av de största politiska förändringarna sedan 1800-talet är mediernas maktövertagande från partierna. När de egna medlemmarna nu blir färre, blir de försvagade partierna mer beroende av, och mer sårbara för, medierna.

Samtidigt har det skett en ökad efterfrågan på enkelt producerad journalistik på bekostnad av en mer kvalificerad, som är dyrare att producera. Detta har lett till förenklingar.

”En slarvig person som talar släpig stockholmska (har ej doktorshatt)”. Är det vår bild av Mona Sahlin? Varifrån kommer den i så fall? Ja, hur skapas våra bilder av politikerna egentligen?

Lika lite som personbeskrivningen av Sahlin ovan ger en rättvis bild av verklighetens Sahlin, lika naturlig är den som följd av en härskande logik. Nämligen mediernas egen.

I sin nyutkomna rapport för Arbetarrörelsens Tankesmedja, ur vilken citatet om Sahlin är hämtat, frågar sig LO:s förre chefsekonom Dan Andersson:

”Vad händer med medborgarna/väljarna när medier fyller ut politikens vakuum?”

Jag ska återkomma till den rapporten. Låt oss först titta närmare på hur den mediala arenan har utvecklats under senaste seklet.

Länge var tidningarna partiernas språkrör. Under kalla kriget och med de nya medierna radio och TV hände något. Journalistiken frigjorde sig från partipolitiken och rapporterade om det framväxande samhället ”i allmänhetens tjänst”.

Sedan dess har massmedierna gått från att vara demokratins väktare till att bli makthavare i egen rätt. Nu i marknadens och sin egen tjänst.

Mediernas position i samhällets absoluta maktcentrum tar sig flera uttryck:


För det första
ska medierna bevaka makten och politiken. ”Den tredje statsmakten”, som de ofta kallas i svenska sammanhang, har rollen att granska den lagstiftande och verkställande makten, riksdag och regering.

För det andra
har medierna gått från att vara en arena för observation och åsiktsbildning till att bli en aktör med stort inflytande över opinionen. De kan påverka vad vi ska ha åsikter om, göra anspråk på att vara medborgarnas företrädare och sätta den politiska dagordningen. Vissa frågor hamnar i centrum av den politiska debatten, andra förblir obelysta. Valrörelsen, som har stor betydelse för valutgången, är mediestyrd.

För det tredje försöker medierna utöka sitt revir in på politikens domän genom att skapa de opinioner de skulle rapportera om.

I takt med att TV-kamerorna blir fler, riktas de om i konkurrensen med varandra.

När Gudrun Schyman, talesperson för Feministiskt initiativ, bränner pengar inför pressen i Almedalen, så sker det i linje med en sådan utveckling. Man kan säga att hon producerar sig i mediernas tjänst. Enligt mediernas egen logik.

Medielogik handlar om mediernas egen dramaturgi
och den bild av politik och samhälle som den manar fram. På redaktionerna avgörs vilka ämnen, vinklar, frågor och personer som får komma till tals.

Vilka mekanismer är det då som styr?

Informationssamhällets största industrier är inte olja och bilar utan information, medier och underhållning – allt hårdare hoptvinnade.

Mediehusen är vinstdrivna företag och det sker just nu en snabbt accelererande centralisering av ägandet.

I Sverige ingår de flesta dagstidningarna i koncerner som ägs av några få familjer. Hälften av världens befolkning tar varje dag emot nyheter från den amerikanska byrån Associated Press, AP, med tusentals anställda i ett hundratal länder. TV4, likt ett 500-tal TV-kanaler över hela världen, bygger sina utrikesrapporter på AP:s bilder.

Medieföretagen är nästan alltid beroende av annonsörer, som betalar för att få publikens uppmärksamhet. I början av 90-talet kom till exempel 80 % av Dagens Nyheters intäkter via annonser.

Ju hårdare kamp om vår uppmärksamhet i informationsbruset, desto starkare blir de privata finansiärerna som ska investera.

Reklamindustrin har vuxit om medierna. Det påverkar innehållet.
Mediet är budskapet, skrev kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan. Det handlar inte om vad man säljer, utan att man säljer.

Medieägarna, som bestämmer över sina anställda, vill tjäna pengar. På den kommersiella marknaden säljer det lättsmält sensationella. När konkurrensen om publikens uppmärksamhet hårdnar, blir journalistens roll att producera mer attraktiva varor till konsumenterna.

Medierna styr mot det som ligger publiken nära. Det som går att förstå och väcker engagemang.

Staten verkar fortfarande mot en ensidig utveckling av medierna. Dels genom presstödet, dels genom public service-medierna. Dessa är livligt diskuterade, anakronismer och i snabb förändring.

Presstödet kom till 1971 för att utveckla konkurrens till den lokala huvudtidningen, men liknar i dag mer ett stöd till en tidningsindustri i nöd.

Public service-medierna ska verka ”i allmänhetens tjänst” och vara opartiska. Men det är ofta oklart vems normer som avses. Även om det ännu finns exempel på god public service, har oprövade kunskaper, erfarenheter och idéer inte sällan svårt att få plats på företag som Sveriges Radio och Sveriges Television.

Samtidigt har det blivit enkelt för vem som helst att publicera sig. Det offentliga samtalet har därför blivit mindre beroende av vad redaktörer, de så kallade grindvakterna, väljer att släppa igenom.


Internet, och till det ny teknik som mobiltelefoner, har inneburit
en medial revolution där antalet deltagare växer lavinartat. Det pågår en kommunikation bortom tid och rum som saknar motsvarighet i människans historia. Så hörs fler röster överallt hela tiden.

Nyligen meddelade Googles vd Eric Schmidt att vi på två dagar producerar lika mycket information som hela världen gjorde fram till år 2003.

En stor fråga är hur vi ska navigera i detta brus, så att den digitalt lagrade informationen blir till personlig kunskap av kött och blod.

Det går inte att peka ut ett centrum i informationsöversvämningen. De flesta söker sig till välkända varumärken, men massmedierna är lika vilsna som vi.

Trots det nya medielandskapets olika röster,
blir det paradoxalt nog allt svårare att iaktta skillnader mellan olika massmediala aktörer. Alla går mot mitten, där största möjliga publik möts i minsta gemensamma nämnare.

Journalistyrkets professionalisering, med allt fler yrkesskolor och fler och mer utbildade utövare, innebär således en allt ökande anpassning till ett löpande band. Eller som det står på nämnda DN:s sidor: ”MEST” (lästa, tipsade, kommenterade artiklar just nu).

Även nyheterna tillhör underhållningsindustrin. I den globala byn handlar det till slut om ett fåtal ur eliten: Obama, Brad Pitt, iPhone.

Politik blir på grund av denna utveckling
ofta ett maktspel på samhällets topp snarare än en kamp mellan olika samhällsgruppers intressen och värderingar. Gärna i form av en konflikt mellan två personer, helst kända.

De politiska striderna görs begripliga genom att tömmas på allt vad komplicerad orsaksbakgrund heter. Det komplexa bryts av, det blir allt svårare för aktörerna att få tala till punkt.

Mediekanalernas behov av att behålla sina zappande tittare har inneburit att den partiledare som vill framföra budskap i TV måste prata allt fortare för att inte bli avbruten.

Oneliners, enmeningar, är vår tids tänk.

Det är någonstans där ”hon som talar släpig stockholmska” dyker upp.

Ur symbiosen mellan politiker och medier har det vuxit fram en elitkultur ovanför huvudena på dem som politiker och journalister brukar säga sig värna. ”Medborgarna” eller ”väljarna”, om man talar med de förra; ”Den lilla människan”, om man talar med de senare.

Inom journalistkåren stoltserar man ofta med att man ger sig på de stora och värnar om de små. Men stämmer det? Är det inte bara en pompös självbild som ska maskera massmediernas brutalitet?

De så kallade dreven
är typiska för dagens medielogik. De går ut på att fälla högdjur. Vår tids gladiatorspel. Misstag, affärer och maktmissbruk är en del av den politiska scenen som har fått enorma proportioner i den tredje statsmaktens bevakning, och är ett symptom på en elitdemokrati.

Kraften i drevet är Skandalen. Ju mer trivialt normbrottet är, desto hårdare drev.

Det som här händer är ingen slump, skriver Dan Andersson i sin rapport. Företagslogiken hos medierna består i att dreven är kostnadseffektiva. De optimerar vinsten genom högt nyhetsvärde, det vill säga hög uppmärksamhet och försäljning till låg kostnad.

På mediespråk kallas sådana ämnen ”snackisar”. De ersätter sakfrågor, intressemotsättningar och partier.

Den kvalificerade journalistiken är dyrare, den enkla billigare. Det styr efterfrågan. Just när samhället svämmas över av information, är kvalitetsjournalistiken som ska granska fakta satt under press.

Utöver de ekonomiska fördelar som dreven ger, anses de stärka journalistikens roll och prioriterade uppdrag att granska makten.

Men sker då detta?

Den mediala dramaturgi som frammanar vissa bilder på bekostnad av andra, gör att fokus på uppjagande detaljer skymmer sikten för det väsentliga i helheten.

Dreven ur Dan Anderssons perspektiv:

”Det ser alltså ut som om medierna granskar makten men medier kanske bara granskar vissa maktpersoner utifrån de vinklar som ger hög upplaga. Då granskar de inte maktutövningen, utan möjligen makthavarnas tillkortakommanden.”

Massmedier har kommit att bli privatmoralens väktare snarare än partilöftenas. Viktigare än rapporter baserade på relevanta fakta blir i stället journalisternas åsikter.

Kolumnisterna får i sin tur och i allt högre grad ny konkurrens av läsarna, som i samma tradition och utan betalning själva tycker till i kommentarsfälten på nätet. Eller ”pissrännan”, som DN:s förra kulturchef Maria Schottenius kallat tidningens plats för läsarna.

Vilka konsekvenser får då den massmediala gestaltningen av det offentliga samtalet? Vad händer med politiken om den reduceras till skandaler och lättmätta opinionssiffror med högt nyhetsvärde?

För det första framkallar dreven en ängslig typ av politiker, som inte tar några risker och blir oklanderlig snarare än handlingskraft.

För det andra försvagar skandaljournalistiken deltagardemokratin. Idén att politik skulle bestå i ett antal privatpersoner involverade i en såpa med intriger och maktspel förstärker bilden av ”ni däruppe – vi härnere”. Mediala förenklingar skapar låg tillit till både politiker och medier, göder populism och cynism. Valdeltagandet minskar.

För det tredje flyttar medierna fram sina positioner i maktsfären. De utökar sitt revir i samma stund partipolitiken töms på kraft och väljarna får statistroller som underhållningskonsumenter. Här växer det fram en ny form av regerande makt: Medieklassen.

I det ljuset framstår dreven inte bara tydligare, utan obehagligt logiska. I det ljuset är ”Den lilla människan”, det vill säga samhällsmedborgaren, historia. I det ljuset handlar medierna om journalisterna själva, eller egentligen om företagen de arbetar för.

”Nu samverkar alla trollen”, sa publicistklubbens ordförande Ulrika Knutsson förra året om pressetiken i det nya medielandskapet. Kanske är hennes följande citat från samma tillfälle därför inte bara populärt bland de flesta av hennes kollegor, utan även signifikativt:

”Säger någon att vi (journalister) är fula, smutsiga och elaka, tar vi det som beröm eftersom vi inte trivs i de fina salongerna.”

Begreppet objektivitet tillhör journalistikvokabulärens allra finaste. Men journalister återger inte verkligheten ”som den är”.

Det förrädiska med de verklighetsbilder som massmedier bidrar till, är att det inte är någon enskild deltagare som manipulerar scenen.

Journalister intervjuar varandra, vandrar mellan olika redaktioner, verkar sinsemellan som om politik vore möjligt utan politiker. Men om Journalisterna är budskapet, vem ska då granska granskarna?

Jag kommer under valrörelsens slutskede att besöka några platser där mekanismerna som styr politisk verklighet skulle kunna visa sig.

Det kan handla om en liten förbisedd detalj.

Det finns ju också mängder av goda exempel, individuella och kollektiva, på ansvarsfull, kvalitativ journalistik och intressanta ansatser.

Den store reportern Ryszard Kapuscinski har sagt om sitt arbete:

”Den som skriver om samtiden har… att göra med ett dårhus, där patienterna gör uppror, där elden är lös, källaren översvämmad och läget förändras var femte minut.”

Verkligheten är undflyende. Det finns ett värde i att vara på plats för att iaktta den in media res, i händelsernas centrum. I dårhuset där det sker.

För i efterhand och utifrån syns det helt annorlunda.

Per Zetterfalk