En sprejburk i ögat

Gatukonsten är en nagel i ögat på det offentliga Sverige. Särskilt i huvudstan. Stockholm har en amerikanskklingande ”nolltolerans”, som bannlyser allt som överhuvudtaget påminner om graffiti.

I övriga landet kan man hitta tendenser till en mer välkomnande attityd, till exempel de öppna väggar som just nu prövas i Malmö, men motståndet är alltid stort från övriga sektorer inom förvaltningen.

I det läget stiger Riksteatern fram och tar gatukonsten under sina vingar genom att förra helgen anordna konventet Art of the streets på Södra Teatern i Stockholm och erbjuda de första legala väggarna i mannaminne.

Det var kö för att få måla varsin piece, som sen raskt målades över för att ge plats till nästa. Att se ungdomarna stå med skissen i ena handen och varsamt förverkliga den på väggen med en uppsjö av tekniska färdigheter imponerade.

Riksteatern är inte en myndighet utan en folkrörelse, uppbyggd av de lokala medlemsföreningarna.

Och gatukonsten är också en folkrörelse, om än på många sätt illegal.

Samarbete ligger därför nära till hands.

När jag fick en pratstund med producenten Ceylan Holago gjorde hon en svepande rörelse över massan av ungdomar och konstaterade: ”Det här är vår nästkommande publik.”

Det traditionella sättet att inkorporera gatukonsten i samhället har varit att upphöja de enskilda artisterna till bildkonstnärer, och kanske låta dem ställa ut på gallerier.

Men då försvinner ett antal dimensioner. Framför allt att gatukonsten är en kollektiv verksamhet; den individuella prestationen ingår i ett sammanhang av konkurrens, beundran och estetisk diskussion.

Kanske är målandet egentligen en scenkonst, minst lika mycket som en bildkonst. En noga planerad händelse, som bryter av tiden och skapar sina egna regler.

Men sen har vi det här med skadegörelsen. Det finns klåpare som målar ansvarslöst. Och det finns ett uppror och ett samhällshat i botten av hela graffitikulturen som ibland till slut går överstyr.

Men det är inget skäl att totalförbjuda och moralisera. Snarare en påminnelse om att all viktig konst rymmer destruktiva tendenser, men omvandlar dem till någonting konstruktivt.

Diskussionerna under konventet, i synnerhet paneldebatten mellan vettiga tjänstemän från hela landet, pekade bort från antingen-eller-tänkandet – därmed inte sagt att samhället inte ska sätta in sina maktresurser när så behövs.

Först genom att acceptera den som konstform och som folkrörelse kan samhället dra nytta av gatukonstens förmåga att omvandla destruktivitet och hopplöshet till målmedveten kreativitet och politisk analys.

”Att frigöra samhällets energier och på så vis bidra till helhetsbilden”, för att låna ett resonemang från gästen Toofly, en New York-konstnär som också varit med om att grunda Younity, ett nätverk för kvinnliga gatukonstnärer från hela världen.