Av 21 samhällsinstitutioner är det endast Europaparlamentet som åtnjuter lägre förtroende hos svenska folket än de fackliga organisationerna. Andelen svenskar som tycker att löntagarnas väl och ve beror på fackets ställning i samhället har nästan halverats sedan mitten av 1970-talet och den fackliga organisationsgraden har fallit till 70 procent. Trots att facken befinner sig på ett sluttande plan saknas tillräcklig krisinsikt.
En ny undersökning bland styrelseledamöter i 30 av de största fackförbunden visar på ett stort glapp mellan befolkningen och de förtroendevalda. 11 procent av allmänheten tror att fackets betydelse som samhällspolitisk aktör kommer att öka samtidigt som 74 procent av styrelseledamöterna tror detsamma. Men undersökningen visar också att det finns stark en önskan om att gå samman för att gemensamt stärka löntagarnas ställning. Det finns en vilja att agera och det är hög tid för facken att återta sin forna ställning i svenskt samhällsliv.
Inställningen till och förtroendet för facken har resulterat i att den fackliga organisationsgraden har fallit från 85 till drygt 70 procent sedan början av 1990-talet. Med lägre organisationsgrad har det blivit svårare att fullfölja det fackliga kärnuppdraget – att genom kollektivavtal reglera villkoren på arbetsmarknaden. Andelen löntagare som täcks av kollektivavtal har minskat och i storstäderna och i en del unga branscher är problemen betydande. På vissa avtalsområden saknar mer än 60 procent av företagen kollektivavtal. Allt fler löntagare saknar därmed det kollektiva grundskydd som kollektivavtalen säkerställer. Detta ökar politikens drivkrafter att intervenera i partsrelationerna.
Den idémässiga grunden för det värderingsskifte som har präglat samhällsutvecklingen under de senaste 20 åren förklaras till stor del av det opinionsbildningsarbete arbetsgivarorganisationerna inledde på 1970-talet. I en tid när de kände sig pressade av de dominerande idéerna och den sakpolitiska utvecklingen initierades en storsatsning som i dag täcker in ett brett spektrum av tankesmedjor, utredningsinstitut och intresseorganisationer. Så sent som 2003 satsade Svenskt Näringsliv ytterligare 300 miljoner kronor.
Utöver det resursstarka egna kansliet och medlemsförbunden och tillsammans med andra arbetsgivarvänliga verksamheter består buketten bland annat av Företagarna, Företagarförbundet, Timbro, Ratio, Institutet för näringslivsforskning, SNS, Centrum för Rättvisa, Captus, Handelns utredningsinstitut, Skattebetalarnas förening, Den nya välfärden, Fores och Eudoxa. Nytillkomna verksamheter är tidskrifterna Axess och Neo samt två tankesmedjor på europeisk nivå.
Samtidigt som de avtalsslutande parterna har suttit och förhandlat löner och andra villkor har arbetsgivarna till nämnda organisationer tillskjutit stora resurser som långsiktigt syftat till att underminera sin motparts ställning i samhället och att försvaga de värderingar som bär upp dess arbete. Den svenska partsmodellen – och välfärdsmodellen i bredare bemärkelse – har varit fackens förstahandsalternativ, men endast det bästa möjliga för arbetsgivarna. Målet har hela tiden varit ett nyliberalt samhälle där villkoren på arbetsmarknaden dikteras av arbetsgivarnas världsbild.
Strategin har varit lyckosam. Många av de mål som sattes upp i slutet av 1970-talet – däribland större inkomstskillnader, privatiserad välfärd, förändrad a-kassa, stramare sjukförsäkring och lägre skattekvot – har realiserats. Ungdomslöner, lägre ingångslöner, förändrade turordningsregler i LAS och en obligatorisk a-kassa är reformer som ännu inte har genomförts, men som ligger i tangentens riktning om alliansregeringen får förnyat förtroende i valet den 19 september. Förändringarna av partsmodellen kommer att fortsätta när tiden bedöms vara den rätta. Alliansregeringens jobbpolitik – med jobbskatteavdrag och a-kassereformer som bärande delar – bygger på en mycket tydlig ekonomisk teori om att jobben bara kan bli fler om lönenivåerna och löneökningarna pressas nedåt. Facken är hindret för att detta ska uppnås.
I en undersökning som Agenda PR och Arena Idé har genomfört har styrelseledamöterna i de tio största fackförbunden inom LO, TCO och Saco tillfrågats om hur de ser på fackens och arbetsgivarnas ställning i samhällsdebatten.
- Självbild långt från allmänhetens bild. I förhållande till allmänheten tror nästan fem gånger fler fackliga förtroendevalda att fackets betydelse för löntagarna kommer att öka under de kommande 10-15 åren. 11 procent av allmänheten tror att fackets betydelse som samhällspolitisk aktör kommer att öka samtidigt som 74 procent av styrelseledamöterna tror detsamma.
- Facken har blivit bättre. De förtroendevalda tycker att facken under de senaste 20 åren har blivit bättre på att bilda opinion i media, att påverka arbetsgivare, att påverka politiken och att analysera svensk ekonomi och arbetsmarknad. Men när det gäller att påverka de grundläggande värderingarna i samhället är det väldigt få som anser att facken har blivit mer framgångsrika.
- Svenskt näringsliv är bättre. Över 70 procent av de förtroendevalda anser att arbetsgivarna är bättre än facken på att bilda opinion i media och att påverka viktiga beslutsfattare. Fler än nio av tio upplever att arbetsgivarnas satsning har stärkt deras ställning i samhällsdebatten och fler än åtta av tio bedömer att detta arbete har haft effekt på de senaste a-kasse- och sjukförsäkringsreformerna. En majoritet tycker också att det lokala fackliga arbetet har påverkats negativt.
- Behov av utökat fackligt samarbete. 87 procent av de förtroendevalda anser att det finns ett behov hos facket att gå samman i en gemensam satsning för att stärka löntagarna, de fackliga värderingarna och de fackliga organisationernas ställning i svenskt samhällsliv.
Fackens utmaningar är uppenbara – medlemsantal, kollektivavtalstäckning, välfärdsmodell. Det är en process som har pågått under en lång följd av år som inte förklaras av regeringsskiftet 2006. Att det nya arbetarpartiet så enkelt kunde överta traditionella löntagarbegrepp är ett symptom på det grundläggande problemet.
Det är hög tid för facken att ändra strategi. Arbetsgivarnas systematiska arbete kan fungera som en utmärkt förebild. Starta en stiftelse, skjut till pengar och använd avkastningen till verksamheter där friheten är deras viktigaste tillgång. Resurser finns. I de fackliga organisationerna sysselsätts tusentals anställda och lågt räknat finns det 30-40 miljarder kronor i konfliktfonder och andra tillgångar. Det handlar om att prioritera, om att orka lyfta blicken bortom det dagsaktuella, om att återta initiativet och matcha arbetsgivarnas strategiska opinionsbildning. I en tid när man upplever sig som kortsiktigt pressad är det dags för de mest framsynta fackliga ledarna att visa långsiktighet. En viktig komponent i detta är också att med kraft arbeta för ett förnyat industriavtal och att återuppta konstruktiva diskussioner om ett nytt huvudavtal.
Med ett sådant ledarskap, som kombinerar samförstånd med en strategisk vision om framtiden, finns det hopp om att världens starkaste och rikaste fackliga rörelse återtar sin ställning som löntagarnas företrädare. Facken kan åter bli bärare av en modern samhällsmodell som kännetecknas av öppenhet mot omvärlden, ekonomisk utveckling, små inkomstskillnader och jämlika livschanser. Fortsatt passivitet innebär att den kritiska punkten snart har passerats.
Nisha Besara
chefredaktör Dagens Arena
Göran Johnsson
ordförande Rådhusgruppen City
Lars Jonsson
Agenda PR
Daniel Lind
ekonom och statsvetare
Boa Ruthström
chef Arena Idé
Tobias Smedberg
Agenda PR
Europa har inget lärt
