Johan och Jenny står utanför sitt faluröd-målade hus och ler mot fotografen. Tidningen har räknat ut att paret tjänar 2 815 kronor varje månad på regeringens jobbskatteavdrag. Men grattis. Verkligen.
Jag har bara en liten, liten fråga. Vadå tjänar? Jobbskatteavdragen handlar väl egentligen inte om att enskilda individer tjänar en massa stålar?
Nä, om jag har fattat det hela rätt handlar det om att vi har fått 70 miljarder kronor mindre till det gemensamma, per år. Pengar som skulle ha räckt till 50 000 fler vårdbiträden, plus 50 000 fler förskollärare, plus 50 000 fler lärare. Och utöver det skulle miljarderna räcka till en hel massa fritidsledare, poliser och en och annan vaktmästare. På köpet skulle arbetslösheten minska dramatiskt. Kanske skulle vi kunnat unna oss gratis kollektivtrafik? Tanken svindlar.
Jobbskatteavdragen handlar i botten om en tankeomställning, vi skulle kunna kalla det en tankevurpa. På väldigt kort tid har vår idé om det vi kallar samhället förändrats. Från tanken om att det allmänna står för en gemensam trygghet, en fin, kanske naiv tanke, att vi tar hand om varandra. Till en idé om det gemensamma som en ”klara dig bäst du kan-show” där de som har råd kan köpa sig guldkant på tillvaron. Och det finns det många som kan i dag, Johan och Jenny till exempel. Övriga får liksom skylla sig själva.
Missförstå mig rätt. Jag har inget emot guldkanter, tvärtom. Grejen är att ju mindre vi har att spendera på det gemensamma, desto mer måste vi betala själva. Och desto mer ökar klyftorna mellan dem som har och dem som inte har. Det kanske låter som en kul idé, för vi vill ju alla vara speciella, unika, inte så tråkiga som gemene man. (Och särskilt inte så tråkiga som dem som inget har.)
Det är bara det, att den typen av samhälle inte funkar. Det finns det tydliga exempel på. (Den som har läst Barbara Ehrenreichs ”Barskrapad”, fattar vad jag menar. Och nu har ju till och med USA kommit på att det här med allmän sjukförsäkring kan vara en bra idé. Samtidigt som vi hos oss går åt motsatt håll. Känns lite bakåtsträvande faktiskt.)
På andra sidan av uppslaget i tidningen torkar sjukskrivna Lena från Västerås en tår. Hon förlorar enligt tidningens beräkning 959 kronor i månaden med den nya politiken. Fast ska vi vara krassa så måste det väl vara billigare att vara hemma och sjuk än att vara frisk och slösa en massa pengar på nöjen. Så egentligen skulle man nog kunna säga att Lena tjänar på den nya politiken.
Problemet är att nu betraktar inte Försäkringskassan Lena längre som sjuk. Och antagligen kommer hon inte att betraktas som arbetsför av Arbetsförmedlingen heller.
Så vem som tjänar på det hela kan bli svårt att räkna ut. Och det är just det som är det krångliga med politik. Det handlar om så mycket mer än pengarna i plånboken.
I din värld är de skatter vi hade före 2006 ristade i sten. Vad är det som säger att den skatten var den rätta? Vi kan ösa in hur mycket pengar som helst vård skola omsorg. Vi kan krama hur varje ”riking” hans sista krona utan att alla blir nöjda. Alltid finns det ytterligare ett hål att stoppa pengar i.
Jag tycker att man någon gång stannar upp och tänker – vi kanske kan göra saker bättre? Vi kanske kan spara lite här och där. Kanske organisera arbetet bättre och smidigare.
Sen är du snabb och dra upp de negativa fall som dyker i i vårdkedjan, som om dom problemen inte fanns under den förra regeringen.
Speedboat, du verkar inte fatta ”the big picture”. Vårt välfärdssamhälle som byggts upp under lång tid, håller på att försvinna. Men om du gillar mottot ”sköt dig själv och skit i andra” så hoppas jag du flyttar utomlands så vi slipper dig här.
En sak allena har Anna Norling rätt i , nämligen det att jobbskatteavdraget är en tankevurpa. Det har beskrivits som att skattesänkningar betalas av de som de facto inte betalar in skattepengar i systemet? Att sjuka pensionärer och arbetslösa skulle betala detta är en idologisk myt som vänstern krampaktigt försöker hålla liv i. Blir illamående av hela tankesättet, vi klämmer ut så mycket skatter vi kan och blir det något över så kan vi unna oss gratis kollektivtrafik?? Ingenting är gratis, det är bara någon annan som betalar…
Så är Roger Akesson är igång igen.
Att sjuka, pensionärer och arbetslösa redan betalat in till systemet innan borgarna började dränera det 2006 är inte en tanke som slagit Roger Åkesson. I Roger Akesson värld är en sjuk, en pensionär och en arbetslös någon som direkt lyfter ett bidrag utan att själv tidigare arbetat och bidragit till systemet. Det är en fantasivärld.
Det ända Roger Akesson har rätt i är att ”det är bara någon annan som betalar”. Det gäller i allra högsta de välbärgades ihopskrapade rikedomar. Deras rikedomar betalas som bekant av andras hårda arbete.