Foto: Bertil Ericson

Hon startade Stockholms stenografiservice 1953, Sveriges första bemanningsföretag. Då var det olagligt, åtta gånger hamnade hon i rätten. Men den dömande makten var kluven.

Någon gång 1955 ringde telefonen. Det var kriminalpolisen som beordrade chefen för skrivbyrån i Gamla stan att infinna sig på stationen nästkommande måndag för förhör.

Ta med personalregistret och kom hit klockan nio, sa kriminalkommissarien.

Något personalregister tar jag inte med mig. Men jag kommer. Klockan elva, svarade Ulla Murman.

1953 hade hon som 26-åring startat Stockholms stenografservice med ett litet kontor i Gamla stan i Stockholm. Till en början var det en traditionell skrivbyrå där kunderna kom in med handskrivna texter som sedan skrevs rent på maskin av byrån.

Men efter ett tag började Ulla Murman skicka ut anställda på stan för att tillfälligt hoppa in som sekreterare.

Att hon då bröt mot lagen när hon lät kontorsflickorna cykla iväg med en skrivmaskin fastspänd på styret hade hon inte en aning om. Men så var det eftersom det 1935 slogs fast att ”arbetsförmedling må icke bedrivas i förvärvssyfte”. Det var därför polisen ringde.

– Jag hade jobbat som telefonist i ett boktryckeri i åtta år och ville göra något annat. Min syster som varit i USA frågade varför jag inte sysslade med sekreterarservice. Så jag startade i liten skala.

”Visste du att du inte behöver sakna kontorspersonal”, stod det i annonsen hon satte in i tidningen. Efterfrågan var stor, firman växte och Ulla Murman tjänade pengar.

Första gången Arbetsmarknadsstyrelsen hörde av sig och förklarade att verksamheten var olagligt tog hon det inte på allvar.

– Så tokigt kunde det bara inte vara.

Men de kom tillbaka. Under 37 år, från 1955 till 1992 då personaluthyrning blev tillåten, ställdes Ulla Murman inför rätta åtta gånger, två gånger i Högsta domstolen.

Men den dömande makten var kluven – liksom polis och åklagare. I två av de åtta rättegångarna friades hon, men i de sex andra dömdes hon till böter.

– Jag minns en kriminalkommissarie som hette Svensson. Han var mycket trevlig. Vid ett tillfälle sa han: Jag förstår inte vad vi sysslar med. Det här är ju nonsens!

När hon var uppe i Högsta domstolen (HD) andra gången, 1989, dömdes hon till dagsböter.

– Domaren var mycket vänlig och sa att tyvärr måste jag döma dig, eftersom lagen är sådan. Jag skulle dock råda dig till att gå till riksdagen och se till att få en ändring av lagen.

Under pläderingen i Högsta domstolen avslöjade Ulla Murmans advokat att både Riksåklagaren och HD fanns på skrivbyråns kundlista.

Dagen efter den fällande domen ringde justitiedepartementet och bad om skrivhjälp. Ulla Murman förklarade att hon just dömts för det som departementet nu bad henne om. ”Tjafs”, sa den som ringde – varför hon skickade en medarbetare till departementet.

De hårdaste motståndarna fanns inom TCO och LO, skrivbyrån var avtalslös och de anställda var inte med i facket.

– Bodström (Lennart B, TCO:s dåvarande ordförande) och jag tålde inte varandra. Jag sa ifrån. Men LO var också emot. Det var deras skyldighet.

Emot och emot … Vid ett tillfälle hörde LO-Rättsskydd av sig och bad om omedelbar skrivhjälp.

– De ville att jag skulle skicka någon genast. Det gjorde jag. Då tänkte jag att nu är alla problem lösta!

Men det var de förstås inte.

Ulla Murman föddes i en grosshandlarfamilj 1926 i en by norr om Örnsköldsvik. Efter att det åttonde barnet fötts övergav fadern familjen för en ny kvinna och Ulla placerades på barnhem tillsammans med tre syskon.

– Barnhemmet var en trevlig upplevelse. Men det var fruktansvärt religiöst. Så när jag blev 13 blev jag ateist.

Då kom hon hem till sin mamma igen som då flyttat till Stockholm, började som springflicka och studerade på kvällarna: bokföring och maskinskrivning.

Att hon är kvinna tycker hon aldrig var något som hindrade henne när hon byggde upp sitt bemanningsföretag.

– Kvinnofrågan har aldrig engagerat mig. Om det fanns tendenser att se ner på mig som kvinna sa jag ifrån helt enkelt.

1988 fick hon nog och sålde företaget till sin son – som i sin tur sålde det 1996 till amerikanska Manpower.

– Jag var outhärdligt trött på alltsammans och det var skönt att bli pensionär och få betrakta allt på avstånd.

Naturligtvis har hon följt den senaste tidens häftiga debatt om bemanningsföretagen, inte minst under vinterns och vårens avtalsrörelse. Men vad hon tycker i den frågan avböjer hon vänligt men bestämt från att uttala sig om.

Ulla Murman

Ålder: 83 år.
Bor: I Vasastan i Stockholm.
Familj: Sonen Lars, barnbarnet Gabriella.
Fritid: Vänner, läsning och gym två gånger i veckan. ”Ja det är sonen som ordnat det där med gymmet…”
Studier: Gick en fortsättningskurs i engelska på universitetet när hon fyllde 80.
Senast lästa bok: De fattiga i Lodz av Steve Sem-Sandberg.