Foto: Fredrik Persson

De nybakade frisörernas allra sista dag som elever är gråsvart och dyvåt efter sommarens första hällregn. Den ljusnande framtiden sägs vänta. En har redan startat eget. En annan hoppas på Thailand. En tredje vill aldrig jobba som frisör.

– Dricker ni ölen eller sprutar ni mest?

– Sprutar.

Det röda lastbilsflaket är klätt i björklöv och fyllt med ölflak, och därmed förberett för de nybakade frisörerna från S:t Eriks gymnasium i Stockholm. Att följa med ombord är en rå fysisk upplevelse. Basen från högtalaren går rakt in kroppen och tar över, tutor och visselpipor det enda som hörs och ölsprutet klibbar fast i näsborrarna och sipprar in i gymnastikskorna.

Några timmar tidigare är ventilationens dova surrande det enda som hörs i de tomma skolkorridorerna på plan fyra i hus B1. Här, på slitna plastgolv, bland speglar, dockhuvuden, saxar och kemikalier har frisörelever från fyra olika klasser tillbringat de senaste tre åren.

Så kommer dånet.

På några minuter har korridoren förvandlats från total tystnad till skrikande glädjeanarki och ett myller av mörka kostymer och korta kritvita klänningar.

Mentorerna för klass FR3C, Kicki Ekbom och Sevim Strandberg, samlar ihop sina elever i salongen/klassrummet. De flesta verkar nöjda över att få sitta ner en stund. Avin Barawi har bara sovit en timme i natt.

– Det känns skönt att det är över, men oroligt. Att gå ut, att börja jobba. Allt det där kom i går kväll, säger hon.

Avin Barawi ska börja jobba direkt efter studenten. Hon har fått jobb på den salong där hon praktiserade under våren. Hon berättar att hon alltid velat blir frisör, att jobba med människor och ”göra dem snygga”. Men polisyrket lockade också.

– Det var därför jag blev orolig i natt. Jag började tvivla. Har jag gått rätt linje? Pallar jag att jobba som frisör? Jag har redan problem med ryggen. Men jag tar det som det kommer.

Om fem år tippar hon ändå att hon har en egen salong.

Jessica Dahl har också bestämt sig. För att aldrig arbeta som frisör.

– Det är väldigt stressigt plus att alla frisörer jag träffat varit väldigt otrevliga. Jag vill inte jobba i den miljön, säger hon övertygande.

Hon har redan fått fast anställning ”med något administrativt”. Jessica Dahl hoppas på att förvandla drömyrket djursjukvårdare till verklighet någon gång.

Den något matta stämningen i klassrummet övergår plötsligt i känslostorm. Läraren Kicki Ekbom har börjat läsa upp anteckningar hon skrev när de gick i tvåan, ”när vi hade det lite tufft och skulle skriva ner vad vi tyckte om varandra”.

Hon fäster blicken i pappret och hulkar fram bekräftelser: ”smartare än du tror”, ”ställer frågor som får mig att tänka till”, ”kreativ”, ”du utvecklar mig när vi kommunicerar”, ”modig”.

Hon avslutar med: ”Jag skakar i hela kroppen, jag älskar er alla.”

Sminket rinner nu av de flesta.

Men så hörs ett mansvrål som påminner om att dagen inte bara innebär vemod, utan även förväntningar och fest. Frisörerna är snabbt tillbaka här och nu.

Ett pris delas ut av en manlig frisör med bakåtslickat hår med blonda slingor. Han avslutar prisutdelningen med: ”Vi kanske ses på någon salong där ute.” Och får snabbt svaret: ”Om vi inte ses någon helt annanstans först.” Följt av tjut från de 16 kvinnliga frisörerna. Han skyndar ut.

Dags för avslutningslunch i skolmatsalen. Skagentoast, potatissallad och skinka, chokladmousse och en Champis lyckas inte riktigt höja stämningen. Tröttheten tar över igen. Blandat med utbrott av ”vi har tagit studenten, fan vad vi är bra”, rökpauser och rastlöshet.

– Jag somnade väl vid två. Tänkte på hur man skulle palla hela dagen. Det är asskönt att det är över. Jag är arbetslös och vet inte vad jag vill, säger Elin Öhman från Upplands Väsby.

Om ett år hoppas hon vara i Thailand.

Vännen Sofie Thörnberg vet exakt vad hon vill. Hon berättar att hon redan i sexårsverksamheten ritade teckningar där hon klipper människor.

– Jag har alltid gillat att hålla på med hår bara. Det fanns inget annat val, säger Sofie Thörnberg.

Hon har redan startat eget, och börjar nästa vecka med att hyra en stol på samma salong som hon praktiserade.

– Jag hade helst velat bli anställd, men den salongen har inga anställda och jag trivdes så bra. Jag kanske inte ska vara med i tidningen, för jag kan inte vara så där facklig. Jag blir ju liksom egen, fortsätter hon.

Tillbaka i klassrummet är det dags för ett sista avsked och betygsutdelning. Ytterligare en blonderad prisutdelare dyker upp. Hennes råd är ”att det är viktigt att vara bra, men viktigast är att vilja ge service, att le mycket”. Hon försvinner med ett proffsleende in till nästa frisörklass.

– Kom förbi, ring, facebooka. Vi finns här för er, säger läraren Sevim Strandberg.

– Ja, kom förbi. Fast jag vet att ni aldrig gör det, fyller hennes kollega Kicki Ekbom i.

– Vi kan komma varje dag. Vi är ju ändå arbetslösa, svarar Elin Öhman.

Frisörerna piffar sig själva och varandra en sista gång. Bekväma skor byts mot skyhöga klackar. Lockiga hår plattas ut. Mer solpuder duttas på.

Utspringet väntar, och flaket, och sommarkvällen, och Festen och sedan framtiden.

När flaken dundrat ut från skolgården ekar korridorerna återigen tomma. Nu får de vila. Till hösten kommer en ny kull frisörer.

Sandra Lund
08-796 27 15