Facket sin egen fiende

Publicerad 18 juni, 2010 10:08

Kommunal har fått en ny ordförande –Annelie Nordström Hellander – och den stora uppgiften är nu, enligt henne själv, att jobba för en rödgrön valseger. Det är en ganska nedslående ambition. För det allra viktigaste är förstås inte att byta regering, utan att byta politik. Den fackligpolitiska samverkan är toppen, men bara om det leder till resultat. Jag fattar inte varför facket i brist på sådana i stället bedrivet fackligpolitisk motverkan.

Tänk att Kommunal i årtionden hävdat att det inte spelar någon roll om den offentliga sektorn drivs i privat eller i offentlig regi. I den allra bästa av världar kanske det är så. Men om man vill satsa på utopier så varför inte på socialism direkt?

Nu antog kongressen ändå ett uttalande om de privata vinsterna/skattemedel som både riskkapitalbolag och enskilda förskingrat från oss. Ett mycket lamt sådant. Riksdagen ska ”utreda lämpliga regleringar för olika företagsformer”. Det är ”ideologiska privatiseringar” av de borgerliga man vänder sig emot, utan att låtsas om att alla privatiseringar är ideologiska, inte minst de som genomförs av socialdemokratiska politiker.

Men det finns ett annat problem med Kommunals politiska lojalitet. Det är medlemmarna som får betala för de jättelika borgerliga skattesänkningarna som de rödgröna på grund av Socialdemokraternas politiska feghet inte vill återställa fullt ut. Och kommunalarna kommer inte att ha råd, inte bara för att pengarna som medelklassen ska renovera sina välfungerande kök för tas från deras arbetsplatser så de får ännu sämre arbetsvillkor, och inte bara för att skattesänkningarna ska få dem att hålla igen lönekraven.

För den allra viktigaste frågan verkar fackföreningsrörelsen aldrig ha ställt: Gagnar verkligen den marknadsliberala samhällsutvecklingen medlemmarna och deras familjer? Skulle inte tro det.

Kommunal som fackförening ställer sig neutral gentemot marknaden, men marknaden kommer inte att välja dem eller deras barn, eftersom de inte går att göra vinst på. Utslitna och multisjuka människor från arbetarklassen är som bekant olönsamma för vård- och omsorgsbolagen som vill ha lätthanterliga välmående gamla och sjuka.

Det är obegripligt att fackföreningen lagt sig platt för en politik som kör över deras egna medlemmar med ångvält. Det kan bero på att ledarskiktets löner och förmåner gör dem döva för den mullrande maskinen, på missriktad lojalitet med det Socialdemokratiska partiet eller att ledningen helt enkelt drabbades av ideologisk black out på 1990-talet.

Vi måste våga driva frågan om att höja skatterna rejält, om återkommunalisering, och om social och ekonomisk jämlikhet. Och i snart femton år har jag undrat varför inte den stora motkraften i svensk politik heter Kommunalarbetarförbundet, de som har mest att tjäna på en sådan utveckling.

Ann-Charlott Altstadt

Ann-Charlott Altstadt
journalist och författare

  • Andreas Altermann

    Bravo Altstadt, bra skrivet, och jag håller med dig i argumentationen. men för mig som håller med om resonemanget, så anser jag att en följd av detta sätt att se, är att den ”Sahlinism” som behärskar SAP för närvarande, med Östros och Sahlin i spetsen inte kan vara kvar när SAP förlorat valet och oppositionen vinner tack vare Wettersrand. Då, om så sker, är det viktigt att inte SAP hänfaller åt än mer gullande med Medelklassen, utan besinnar sig och tar en sedan länge behövlig, uppfriskande, ideologisk diskussion för att återfå något av ryggrad till partiet, som jag tycker saknas altför mycket nu. Men här, har jag en stor oro att de s.k. valstrateger och pr-folk som nu har avsevärt inflytande kommer fortsätta det ängsliga tolkandet av opinionsmätningar, i stället för att se över värderingar och politiska målsättningar som är adekvata idag.

  • Tommy Carlsson

    Det är uppåt väggarna galet att släppa in privata aktörer i skattefinansierad välfärd. Inom sjukvården råder förhållandet, att ju friskare vi människor är, ju mer samhällsekonomiskt lönsamt är det. Offentlig sjukvård innehåller också ett incitament för förebyggande hälsovård.

    Släpper man in privata aktörer i sjukvården råder det omvända: Ju sjukare vi människor är, ju mer företagsekonomiskt lönsamt är det.

    Det är lika galet med privata aktörer när det gäller skolan. Skolpengen är den samma oavsett om det är kommunen eller ett privat företag som är arrangör. För att det privata företaget ska göra vinst, måste det bli mindre över till eleverna. Något annat sätt finns inte.

    Tommy Carlsson, Malmö

  • Simsalablunder

    Jag håller med, man fortsätter att förstöra för sig själv genom sin flathet.
    Men det är egentligen inte obegripligt. De som styr och ställer mest inom fackförbunden har tagit steget upp till medelklassen. Väl där krävs att man är ordentligt rotad i ideologi för att stå emot sitt egos pockande på uppmärksamhet, det ego som kräver ett nytt köket som du så träffande skriver. Även rädslan att förlora sin medelklasstillhörighet gör att befogad kritik tystnar till något bekvämt intetsägande mummel som man tror andra medelklassare kan godta.