Det blev ingen strejk den här gången. Helgen innan den största elektrikerstrejken på över 15 år skulle inledas kunde Svenska Elektrikerförbundet (SEF) och arbetsgivarparten EIO till sist komma överens.

Att strejken kunde avvärjas var förstås utomordentligt positivt och inte alldeles självklart. Elektrikerförbundet har blåst till konflikt 24 gånger de senaste sjutton åren, och i de flesta fall har det gått hela vägen till strejk.

Om man lyfter blicken en smula är det tydligt att elteknikbranschen har ett problem på avtalsområdet. Enligt LO:s egen kartläggning strejkar inget annat fackförbund lika ofta som Elektrikerförbundet. LO-Tidningen konstaterade i november förra året: ”Säg Elektrikerna – och många tänker strejk”.

Förbundet har gjort strejk till sitt normala sätt att förhandla. Det har blivit så självklart att man i år hotade med strejk i aggressiva ordalag redan innan förhandlingarna hade börjat.

I början av februari, när kraven just utväxlats och förhandlingarna inte hade inletts, kunde man på SEF:s webbsida läsa rubriker som ”Det blir strid”, ”Vill de ha strid så får de väl det” och ”När kan vi börja strejka?”.

Detta sätt att förhandla skadar branschen, som pekas ut som särskilt bråkig, och det skadar den svenska modellen med avtal genom fredliga förhandlingar. Vi vill ta tillfället i akt, med ett nytecknat avtal och två år till nästa förhandling, att lyfta frågan om Elektrikerförbundets metoder och syn på strejkvapnet.

Det finns några saker som vi måste diskutera öppet. Är det rimligt att hota med strejk redan innan förhandlingarna har startat?

Är det rimligt att lägga det största konfliktvarslet i modern tid, trots att parterna stod varandra ganska nära från början?

Det finns något grundläggande och kontinuerligt fel på förhandlingsmekanismen och traditionen kring installationsavtalet, annars hade det inte spårat ur i konflikthot och aggressiv retorik redan innan förhandlingarna inletts.

Strejk är tänkt att vara en sista utväg, något som facket kan använda när alla andra förhandlingsalternativ är uttömda. De flesta fackförbund resonerar så. Det är ett problem att Elektrikerförbundet betraktar konflikt som förhandlingarnas självklara utgångsläge.

Konfliktbenägenheten beror inte på att elektrikernas löner, villkor eller arbetsmiljö är sämre än för andra – tvärtom. Konflikten i år handlade till största delen om att Elektrikerförbundet för första gången uttryckligen tog avstånd från märket och krävde mer än alla LO-förbund.

Är de ständiga konflikterna EIO:s fel? Det kanske är vi som på något sätt agerar annorlunda än alla andra arbetsgivarorganisationer och därför bidrar till det svenska rekordet i strejkvarsel.

Låt oss i så fall tala öppet om det: vad kan vi göra annorlunda? Vi är beredda att ta vårt ansvar för att få förhandlingarna i elteknikbranschen att fungera bättre och fredligare.

Vi uppfattar dock strejkandet som en högst medveten strategi. Det lär oss historien.

Elektrikerförbundet har en lång historia av orimligt strejkande. De är medvetna om att den ekonomiska skadan av att ta ut ett fåtal elektriker i strejk har enormt kostsamma multiplikatoreffekter.

Den strejk som avvärjdes i början av maj skulle ta ut ett par tusen elektriker, men resultera i att 35.000 byggnadsarbetare stod utan något att göra. En strejk i den storleksordningen kostar åtskilliga miljoner kronor varje dag och påverkar samhället på oräkneliga sätt.

Elektrikerförbundet säger dessutom rakt ut att strejkhotandet är ett redskap för att öka trycket i förhandlingarna – och skryter med det efteråt. ”Stridsåtgärden är ett medel som är nödvändigt i förhandlingen”, står det exempelvis i förbundets avtalspolitiska rapport Kollektivavtal för framtiden från 2002, ”men som samtidigt skall användas med stor urskillning eftersom det långsiktigt kan skada en hel bransch vid felaktigt bruk”.

Att missbruk av strejkvapnet kan skada hela branschen är förstås helt riktigt. Vi överlåter åt övriga LO-förbund att bedöma huruvida 24 konflikter på 17 år kan betraktas som ”med stor urskillning”.

Efter att avtalet tecknats under strök Elektrikerförbundets förhandlingschef i ett nyhetsbrev betydelsen av att redan från början spela ut konfliktvapnet: ”Utan strejkhotet hade vi stått nakna!” Om ingenting händer så pekar allt på att det blir varsel, och antagligen strejk, också nästa gång elteknikbranschen ska förhandla om avtal.
Nu har vi tecknat ett tvåårigt avtal och kan, förhoppningsvis, se fram emot två år av arbetsfred. Det är ett bra tillfälle att diskutera de stora dragen i avtalssystemet.

Ska strejker vara sista utvägen ur ett låst förhandlingsläge, eller själva utgångspunkten för förhandlingarna?

I sammanhanget är det värt att notera att det bara tog tre dagar efter att Elektrikerförbundet slöt avtal med EIO och blåste av sin storstrejk, innan förbundet varslade om strejk igen. Nu gällde det sympatiåtgärder med HRF, men tajmingen gör det svårt att inte få intryck av att det snarare rör sig om en maktdemonstration.

Vi är angelägna om att elteknikbranschen ska fungera som alla andra branscher. Vad krävs av oss för att det ska hända, och vad är Elektrikerförbundet beredda att göra för att undvika att det blir konflikt igen – varje gång?

Thomas Carlsson
Ordförande, EIO
An Siezing
Vd, EIO
Åsa Kjellberg Kahn
Förhandlingschef, EIO

LO-Tidningen Debatt