Lösa trådar hos Kallenberg

I vintras skrev Hanna Hallgren om Susanna Alakoskis roman Håpas du trifs bra i fengelset att den bjöd på för lite motstånd – rent litterärt och stilistiskt (Aftonbladet 12/2). Det blev upprinnelsen till en delvis hätsk debatt om form kontra innehåll i arbetarlitteraturen.

Själv skrev jag på den här kultursidan, i min recension av Alakoskis roman, att litteratur inte behöver vara svår för att vara bra. Det har jag inga planer på att ta tillbaka. Men med den ståndpunkten i gott minne kan det ändå finnas skäl att vända på resonemanget för att mejsla fram ett minst lika relevant påstående:

Bra litteratur är oavsett innehållets grad av angelägenhet inte möjlig utan ett språk som bär den.

Korrelationen mellan form och innehåll var ju redan Aristoteles käpphäst, så det kan ju te sig lite udda att komma dragandes med det nu som om det vore en nyhet. Jag sysselsätter mig med självklarheter, visst, men också sådana har sina poänger.

Vårvinterns debatt om Alakoskis roman kastade nytt sken över frågan och över arbetarlitteraturens särskilda förutsättningar, och när nu en annan arbetarförfattares nya roman landar på mitt bord, far tankarna genast ditåt. Vad lärde vi oss av den debatten?

Lena Kallenbergs Södermorsor, nyligen utkommen på Leopard förlag, skildrar tre kvinnor i trettioårsåldern under ett par år när politiskt och solidariskt 1970-tal övergår i ett allt likgiltigare 1980-tal.

Den har uttalat självbiografisk grund och bottnar därmed än tydligare i det som Göran Greider menar utmärker arbetarlitteraturen – den egna erfarenheten (Aftonbladet 26/2).

Lena, Jana och Katrin är alla tre ensamstående mammor i samma hyreshus på Södermalm i Stockholm. Nyskilda Lena jobbar i hemtjänsten men *bär på* en längtan om något annat – riktigt vad blir varken hon eller läsaren klar över. Jana driver frisersalong och skickar majoriteten av intäkterna till sonens far som deltar i befrielserörelsen i Zimbabwe (påstår hon) och Katrin hankar sig fram som frilansande skådespelerska med den ena destruktiva kärleksaffären efter den andra.

De tar hand om varandras ungar, eller ja, Lena tar hand om Janas och Katrins är väl en rättare beskrivning. Hon roas inte av uteliv som de andra, utan tillbringar ofta kvällarna med hela barnaskaran i famnen, bildligt talat.

De beskriver sig som en liten kvinnofamilj där vänskapen de vuxna emellan är det sammanhållande kittet, men som läsare får man aldrig någon känsla för den där påstådda intimiteten.

Snarare verkar det eka misstänkt ihåligt i relationen mellan de här kvinnorna, och när saker ställs på sin spets har de plötsligt nära till att backa undan och tänka på ”sitt”.

Inte minst tycks gränsen för omhändertagandet av varandras barn vara väldigt snäv när det väl gäller, både en och två gånger förvånas och förfäras jag av vuxenvärldens val att släppa taget. Solidariteten har tydliga drag av chimär i Kallenbergs roman, jag är fortfarande osäker på om det är meningen.

Södermorsor vill vara ett dokument över vad som gick förlorat i brytningstiden mellan 70- och 80-tal och vilka förändringar som har ägt rum sedan dess. Inte minst gäller detta stadsdelen Söder som inte bara är en fond mot vilken Kallenberg skriver sin berättelse, utan något betydligt större.

Söder är inte scenerier, det är en av romanens allra viktigaste huvudpersoner.

Med en handling som huvudsakligen äger rum i det nuvarande hippa SoFo (”South of Folkungagatan”) skapar Kallenberg en mytologi om en stadsdel sådan den tedde sig innan portkoderna och bostadsrätterna tog över handen, innan den förvandlades till ytterligare en innerstadens utpost för de välbärgade. Hon rabblar gatunamn och hon låter sin vårdtagare Åke tjäna som förmedlare av Söders historia ännu längre tillbaka i tiden.

Ingenstans skrivs det uttryckligen, men det är underförstått att Södermorsor berättar historien om en plats och en tidsanda som oåterkalleligen har gått förlorade.

Problemet är att det nu från vilket Kallenberg betraktar det förflutna är osynligt i romanen, mellan pärmarna existerar inget annat nu än dess eget.

Därför ges hela romanen en lätt anakronistisk känsla, där jagberättaren Lenas envisa vilja att skildra det som det var mest känns som tomma slag i luften. Där finns outsagda jämförelser med en framtid som hon rimligen inte kan veta något om. Kallenberg hade tjänat på att vara öppet tillbakablickande.

Som tidsdokument betraktat påminner Södermorsor en aning om Ebba Witt-Brattströms nyligen utkomna minnesbok över tiden med Grupp 8, Å alla kära systrar! Kallenberg delar Witt-Brattströms tendens att kasta alltför nostalgiska blickar i backspegeln mot ett 1970-tal på piedestal, även om hennes roman är allt annat än en berättelse i försköningens tjänst.

Tankarna går också till Moa Herngrens senaste roman Jag ska bara fixa en grej i köket, som är en skildring av en ensamstående mammas kamp mot almanacka och alkohol i vår absoluta samtid. För Herngrens huvudperson Ingrid finns inget kvinnligt nätverk som backar upp när hon druckit några glas vin för mycket.

Det råder inget tvivel om att Södermorsor är en modern arbetarskildring. Den skildrar låglönearbete – det är för övrigt i beskrivningen av själva arbetet och Lenas vårdtagare i hemtjänsten som den blir riktigt intressant – och den beskriver insiktsfullt ensamstående kvinnors kamp i det klassamhälle som inte är byggt med deras situation i åtanke.

Dessutom bottnar den i egna erfarenheter. Inget av detta kan avfärdas som vare sig ointressant eller oviktigt. Men räcker det för att säga att Södermorsor är en bra roman? Tyvärr inte.

Språkligt och litterärt är Kallenbergs bok alltför blek. Ansträngda metaforer (”sängen är lika fullastad av drömmar som 46:ans buss en vardagsmorgon”) på var och varannan sida, och en struktur i berättelsen som inte lyckas lyfta från dagboksfragment till litterär gestaltning.

Jag får inte grepp om vilken berättelse det är Kallenberg vill skriva, saker och ting hänger inte ihop.
Det gör de förvisso inte i livet heller, men en av litteraturens viktigaste uppgifter är att ha en samlande funktion på tillvarons lösa trådar.

Det gäller också, och kanske särskilt, arbetarlitteraturen.

Läs också: Therese Eriksson om Susanna Alakoskis senaste bok.
Läs också: Anneli Jordahl om Maria Hambergs senaste bok.

Therese Eriksson