Pappan störtade sju meter mot ett betonggolv i Stockholmstrakten. Hjärnskadorna blev allvarliga. För familjen i Litauen var olyckan en tragedi – men den blev också inledningen till en dragkamp över Östersjön om vem som skulle betala den dyra vårdnotan.

Det är i ögonen det märks mest. Ögonen är det som Mantas Bagocius beskriver först, pappans ögon. Tidigare vakna och plirande. Nu helt annorlunda.

– Jag kan knappt se min pappa i ögonen längre … de är så sorgsna, säger han.

Strax efter klockan elva på förmiddagen den 3 november förra året hade Mantas pappa, den 52-årige snickaren Petras Bagocius, klättrat upp på takstolarna för att sätta plast inne i en lada på Tjusta gård i Rosersberg, norr om Stockholm.

Livshotande
Petras Bagocius stod på några lösa plankor som plötsligt gled undan. Petras Bagocius föll sex–sju meter mot marken och slog huvudet i betonggolvet. Skallskadorna var livshotande. En timme senare förde en ambulanshelikopter honom till Karolinska sjukhuset.

Sedan den dagen har inget varit sig likt för familjen Bagocius som bor i Litauen.

Mantas Bagocius är 28 år och sitter i vestibulen till Hotel Klaipeda som har samma namn som den kuststad han bor i.

Han gör en gest mot tekoppen framför sig på bordet.

– Min pappa vet inte längre vad det där är för något, säger han. Han känner inte heller igen oss. Han vet inte ens vad vi heter eller vilka vi är. Varje dag är som ny för honom.

Mantas Bagocius fortsätter berätta om sin pappa:

–  Han som förr aldrig legat på sjukhus. Han var en väldigt stark man. Han hade guldhänder, han kunde göra allt, reparera bilar, bygga bord, fixa elektriciteten. Orden ”det kan jag inte göra” fanns inte i hans vokabulär.

Ingen försäkring
Mantas Bagocius lyfter försiktigt i tekoppen som klirrar mot tallriken.

–  Nu vet min pappa inte ens vad man ska göra med en kopp, fortsätter han.

För familjen har olyckan varit mer än en familjetragedi. Den har också tvingat dem att sätta sig in i det svenska rättssystemet.

Efter olyckan hävdade arbetsgivaren att pappan inte var anställd – utan att han var egenföretagare.

– Det fanns ingen försäkring, inga skatteinbetalningar, ingen pension, ingenting, säger Mantas Bagocius.

Enligt familjen var dock pappan övertygad om att han var lagligt anställd. Han talade flera gånger om pensionen från Sverige. Men efter olyckan stod det alltså klart att så inte var fallet.

Nästa chock kom när familjen förstod att de själva riskerade att få betala sjukhusräkningen, på 24.000 kronor per vårddygn.

Räkningen skulle sluta på över en miljon kronor.

För familjen är pappans olycka en tragedi – men arbetsplatsolyckor tillhör vardagen.

Nästa 30.000 olyckor som leder till frånvaro från jobbet sker varje år i Sverige. Risken att skadas eller dödas i en arbetsplatsolycka är större för utländska arbetare än för svenska, enligt både Arbetsmiljöverkets och fackets bedömning.

Byggettan i Stockholm uppger att det är vanligt att byggarbetsgivare tar in underentreprenörer som anlitar utländsk arbetskraft – när svenska byggjobbare kräver extra ställningar eller skydd.

Hur mycket större risk utländska arbetare löper i Sverige kan dock ingen säga, någon statistik finns inte.

Det är pengarna som lockar utländska arbetare till Sverige, och det var pengarna som gjorde att Mantas Bagocius pappa kom hit.

Enligt familjen jobbade han för samma arbetsgivare mer än sju år i Sverige. Mantas vet inte exakt vad hans pappa tjänade, det varierade lite över tiden, men han tror att det låg kring 20.000 kronor i månaden.

Det var pengar som bland annat gick till att finansiera Mantas utbildning. Pappan sa till honom ”Mantas, plugga du bara, jag ska hjälpa dig betala studierna, det är inga problem… plugga du bara”.

För Mantas Bagocius blev universitetsstudierna vägen till jobb på en skakig arbetsmarknad. Arbetslösheten i Litauen ligger kring drygt 15 procent, men siffrorna har pressats ned eftersom många unga lämnar landet.

– Många av mina vänner och klasskamrater åker utomlands för att jobba. De flesta åker till England, men ett fåtal även till Sverige. De jobbar med allt möjligt, på kaféer, hotell eller på byggen.

Universitetsexamen
Mantas Bagocius har tagit en universitetsexamen men läser vidare på en universitetskurs i statsförvaltning – som han räknar med ska leda till jobb. Han säger att han haft hjälp av sina studier redan nu. Han hade pluggat kortare kurser i internationell rätt, vilket kom väl till pass då olyckan inträffade och sjukhuset ville ha en miljon kronor för den vård hans pappa fick.

–  Jag räknade nyligen bara antalet mejl jag skickat och fått som rört olyckan. Under bara en och halv månad så var det 300 stycken. Det har varit mejl till ambassaden, polisen, Arbetsmiljöverket, sjukhus, Byggnads och många andra, säger Mantas Bagocius.

En stor hjälp var också den svenska advokaten Ingemar Folke som förde familjens talan.

Nyligen kom beskedet att familjen slipper betala sjukhusräkningen: Det gör Försäkringskassan.

Pappan bor numera på ett sjukhus i hemstaden Telsiai.

Mantas Bagocius säger att han är lättad över att det löst sig med sjukhusräkningen och att pappan till och med kanske får pension.

Samtidigt är såren inte läkta. Det finns vissa ögonblick som han alltid kommer att bära med sig. Han var på jobbet när brodern ringde och berättade om olyckan.

– Det låter kanske konstigt men efter att min bror ringt och sagt att vår pappa var allvarligt skadad så fortsatta jag jobba med mina dokument. Jag jobbade i kanske tio minuter till, men sedan började jag gråta.

Hans röst bär knappt.

– Ibland när jag ligger i sängen börjar jag tänka på olyckan. Jag tänker på hur min pappa var före olyckan och hur han är nu. Jag tänker på hur olyckan gick till, vad jag borde ha gjort och hur livet hade varit om det aldrig hade hänt.

– Mannen som åkte var min pappa. Nu … är … han en annan … det är så konstigt.

De två födelsemärkena på hans vänstra kind darrar. Han slår bort blicken, vänder sina blåa ögon åt ett annat håll.

Men bara någon minut senare är Mantas Bagocius blick klar igen.

– Det hjälper inte att tänka på det, man måste se framåt.


FAKTA / Vård till EU-medborgare

Landstingen är skyldiga att ge akutvård till alla. Huvudregeln är att EU-medborgare ska få samma vård till samma pris som medborgarna i det land de besöker. För att slippa betala själv krävs uppvisande av EU:s hälsokort, alternativt ett arbetsgivarintyg. Det går även att få tillbaka utlägg mot uppvisande av kvitton.
Förutsättning för att slippa betala vårdräkningen är att man är med i sitt lands försäkringskassa. I flera länder, däribland Litauen, blir dock inte medborgarna automatiskt inskrivna i försäkringskassan. Därmed riskerar de att drabbas av dyra vårdräkningar om de skadar sig utomlands.