SAMTID. På det anrika och litterära Café Gijón i Madrid svallar debatten, bland slitna plyschsoffor och servitörer i bedagade uniformer.

Min gamle Madridkompis Elias har blivit SÅ höger. Nu när han blivit 60 är den slängige liberalen jag minns från åttiotalet borta. Kanske har han blivit som sin far? Jag vet inte.

"Aborter! Se dig om på gatorna! Här finns ju inga barn!"  Elias knackar i bordet.
"Det är det vi borde prata om istället, men vänstern föredrar att staten lägger sig i vad vi gör i sovrummet med sitt ständiga tjat om aborter."

Ssch!
Så här tycker en representant för den katolska högern. De jag möter andra dagar är lika självklart för fri abort, homosexuellas rättigheter och tycker att Spanien ska göra upp med sitt fascistiska förflutna.

Därför vet jag på förhand vad Elias kommer att säga om den kände undersökningsdomaren Baltasar Garzón, han som 1998 försökte ställa Chiles gamla diktator Augusto Pinochet inför spansk domstol för brott mot mänskligheten.

Under senare år har Garzón försökt få inbördeskrigets massgravar öppnade, för att med DNA-teknik identifiera offren och ställa de ansvariga till svars. Nu riskerar han avstängning från domaryrket i 20 år genom en ideologistyrd juridisk process, där Garzón anklagas för att ha brutit mot en amnestilag från 1977. 

När vi kommer så långt in i samtalet börjar servitörerna hyscha.

Inte för utmanande
I Spanien är det förflutna hela tiden närvarande och det skapar gränser för alla samtal som har med politik att göra.

Trots att teve ofta tar upp våld mot kvinnor och Stieg Larssons Millenniumserie fyller bokhandelsdiskarna, så blev en direktöversättning av titeln för utmanande. Män som hatar kvinnor heter den ju. På spanska blev det Män som inte älskar kvinnor.

 

Inga tak lyfts
Att sedan komma hem till den svenska valrörelsen blir som att landa i filmjölk.

Thomas Bodström har motionerat i riksdagen om en sänkning av maxgräns för reklamavbrott i teve från 12 till 5 minuter och alla lovar fler jobb, mer utbildning och minskat socialbidragsberoende.

Små vickningar i välfärdsystemen skiljer blocken åt.

Ideologi är en belastning och får alla läger att skruva besvärat på sig.

Anders Borg har sagt att han inte nämnvärt skiljer sig ideologiskt från en socialdemokratisk finansminister.

Sosseprotester mot det uttalandet lyfte inga tak precis.

Eld och vilja, tack!
Att leva i ett land med ett fascistiskt förflutet är skönt att slippa, men är verkligen avideologiseringen av politiken det pris vi måste betala?

Vad är det för fel på lite eld, vilja och levande ideologi i en valrörelse?  

Kristina Mattsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn