— Förr kunde man tjäna bra i hamnen, säger Kristian Lundberg. Det kan man inte längre. På 20 år har dagsförtjänsten nästan inte ökat alls.
 

Han trodde att klasshat var ett förlegat begrepp. Tills brist på pengar tvingade honom att bli daglönare vid ett bemanningsföretag, och han insåg: ”Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.”

 

Författaren Kristian Lundberg, nyligen belönad med Ivar Lo-priset, hade en rätt ljus syn på den svenska arbetsmarknaden. Han trodde att allt blivit lite bättre sedan han arbetade i Malmö hamn som 22-åring. I vart fall inte sämre.

– Plötsligt steg jag in i en del av samhället som låg i radioskugga. Jag hade aldrig sett den förr, aldrig trott att det skulle vara så … värnlöst. En sådan strid på kniven, varje dag.

Arbetet som inhyrd i Mellersta hamnen, som Kristian Lundberg skildrar i berättelsen Yarden, är en nedstigning i en grå skuggvärld. Ett landskap av stängsel, skrot och ödsliga parkeringsplatser breder ut sig. Den befolkas av ett nytt proletariat: invandrarna med jobb som tidningsbud på morgonen, hamnarbetare på dagen och taxichaufför på natten. Ständigt jagade av fattigdom, utan kunskaper i svenska och utan möjlighet att orientera sig i samhället.

Slår in en kil
Jobbet på Yarden består, natt som dag, i att flytta fabriksnya bilar inom ett inhägnat område. Parkera bilar i rätt ruta, med rätt avstånd emellan. Tvätta bilar. Bilar i tusental.

– På många av de platser jag arbetade hade de flesta fast anställda sagts upp och ersatts av bemanningsföretag. De som fanns kvar såg på oss med hat, vi tog någon annans jobb.

– Systemet skapar inte bara total alienation. Det slår in en kil mellan grupper som egentligen borde solidarisera sig med varandra. Fast anställda ser ner på timanställda, timanställda ser ner på inhyrda, inhyrda svenskar ser ner på inhyrda invandrare.

Då människor byts ut hela tiden kan de inte organisera sig. Inte på någon av de platser där Kristian Lundberg arbetade fanns en fungerande fackförening.

I stället härskade rädslan.

– Vi ringdes in för en dag i taget. Den som vågade klaga på något, som att kläderna läckte när det regnade, blev inte inringd mer. Det fanns inget kollektiv som kunde föra allas talan, bara individer.

 

Övervakning bygger rädslan
Kontrollsystemet skapar de mest absurda situationer.

– När en bil har flyttats ska du stå vid bilen och vänta på att en buss plockar upp dig. Du kan få stå i ösregnet i 40 minuter – för du får inte sätta dig i bilen, och inte gå och prata med kompisen som står och väntar 25 meter därifrån. Det är gamla tiders statarsamhälle!

Övervakningskamerorna, och förmännen i sina bilar, upptäcker den som bryter mot reglerna. Straffet är alltid det samma: inget mer arbete. Som i somras, när det var så hett att man brände sig på sätena:

– Det var tillåtet att ha en ruta neddragen. Men en av oss drog ner två rutor, för att få tvärdrag. Någon såg det. Han kom aldrig mer. Och bland dem som var kvar gick snacket, rädslan byggdes på.

Ensidig klasskamp
Kristian Lundberg kom att reflektera över glömda begrepp som klasskamp och klasshat. Han såg att klasserna inte har försvunnit, utan blivit fler, och utökats med etniska klyftor.

– För de timanställda på Yarden framstod arbetarna på CMP (Copenhagen Malmö Port) som en ouppnåelig medelklass, med fast anställning och lön enligt hamnarbetaravtalet. Men den stora skillnaden är att de på CMP har en stark fackförening, en kollektiv miljö.

När Kristian Lundberg arbetade i hamnen för 20 år sedan fanns arbetsplatsbibliotek överallt. På väggar och anslagstavlor hängde information från skyddsombud och kallelser till fackmöten.

När han återvände fanns bara arbetsgivarens regler uppsatta.

– Klasskampen förs, men bara från den andra sidan. Vi har lagt ner vapnen.

Motståndet växer underifrån
I takt med att bemanningsföretagen blir större och större tror Kristian Lundberg ändå att något kommer att hända. Motståndet kommer att organiseras. Inte utifrån, men underifrån. Även om det kommer att ta tid.

– Det mest grundläggande är att återupprätta solidariteten, att få känna tillhörighet med sin arbetsplats, säger Kristian Lundberg.

– Om Yarden hade sett annorlunda ut är det mycket möjligt att jag hade stannat. Att göra skitjobb är inget problem om du gör det tillsammans med andra människor och får uppskattning för det.

Nu slutade Kristian Lundberg när hans bok kom ut: Bemanningsföretaget slutade tvärt att ringa honom. Ivar Lo-priset på 310.000 kronor innebar att han kunde reda ut sin trassliga ekonomi (”det smackade in gött, kan du tro”).

– Priset betydde också att en cirkel slöts. Just Ivar Los berättelser om statarna var bland det första jag läste. I dag är statarsamhället tillbaka.

FAKTA / Kristian Lundberg
Ålder: 44 år.
Aktuell: Har fått Ivar Lo-Johanssons personliga pris 2010 för berättelsen Yarden.
Familj: Hustru, son, hund.
Okänd talang: Dykinstruktör
Om Anna Jörgensdotter, som har fått det parallella Fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris: ”En alldeles förträfflig författare. Jag blev glad för hennes skull, och stolt över att Malmö har fostrat två Ivar Lo-pristagare.”