Foto: BERTIL ERICSON / SCANPIX

 

”Det var mycket roligare att gå till jobbet förut. Lättare för tågmästarna att byta turer med varann, lättare att komma överens med arbetsledningen. Du kunde gå till jobbet och känna, att fan, här trivs jag. Men nu känns det, tyckte Lena, som om vi som jobbar här bara är något som skulle kunna bytas ut mot robotar. Eller som en chef sa nyligen vid en kaffepaus under en arbetsplatsträff: att deras jobb kunde väl vem som helst lära sig på en helg och att de i stället skulle kunna ta in studenter som vill jobba extra. Vilken idiot!”

 

INTERVJU/RECENSION. Tågresandet blir ännu mer intressant efter att man läst Åke Johanssons novellsamling Trainspottern.

Beundran för tågpersonalens yrkeskunskap växer. Som inte alls bara handlar om att kontrollera biljetter och ropa ut i högtalarna. Jämt inträffar någonting som sätter uppfinningsrikedom och taktkänsla på prov.

Tekniska problem, inte minst akutrörmokeri. Vansinnig planering uppifrån som ger omöjliga arbetsbördor och skapar ackumulerade förseningar. Och så allt möjligt som kan gå på tok när det är människor inblandade, dessa irrationella varelser.

En pratstund
– Så är jobbet, en överraskning varje dag, säger Åke när vi får en pratstund under seminariet Boken på arbetsplatsen.

Han har jobbat på SJ sen 1982, först som växlare, sen 1985 som tågmästare. Hela tiden fackligt aktiv och numera ansvarig för studieverksamhet och kultur hos Seko Mellannorrland samt ordförande i Trafikklubben.

Och ännu längre har han varit en skrivande person som publicerat sig med artiklar om kultur och internationella frågor, i synnerhet Afghanistan. Samt skrivit skönlitteratur. Och varit redaktör för den uppskattade antologin Järnvägsliv.

Litterära spjuvrar
Hans skönlitterära handlag är också mycket drivet och övertygande. Många av texterna i Trainspottern har stått i fackförbundspress på den tiden när det fanns plats för sådant material. Anekdoter och förvecklingar med lustigt eller klurigt slut.

– Nästan allting är sant, hävdar Åke med blåögd uppriktighet.

Mycket riktigt är hans förebilder spjuvrar som Jolo, Ove Allansson och Claes Hylinger.

Många av berättelserna har dock tyngre litterär substans, inte minst den starka, farliga titelnovellen.

 
  Foto: BERTIL ERICSON / SCANPIX
   

Skarp facklig udd
Men helheten är mycket större än delarna. Boken har sammantaget en skarp facklig udd.

Man skulle kunna kalla den ett försvarstal för yrkeskunskapen i en utsatt tid.

SJ och de andra tågbolagen satsar numera på ”service”, ett ord som inte inrymmer vad Åke ser som kärnan i en tågmästares kompetens: ”kunskapen om hur man löser problem ombord på tåget”.

(Berömd är redan den anställningsintervju som tog formen av en audition där de sökande likt showartister skulle upp på scen och på kort tid imponera på SJ-höjdarna.)

Oron inom kåren är konkret över att yrkesmänniskorna kommer att rationaliseras bort och ersättas av folk från bemanningsföretag.

Läser man boken förstår man varför de absolut behövs: De vet hur man gör för att hindra människor från att spåra ur.

Författare: Åke Johansson, född 1953. Bosatt i Sundsvall.

Antologi: Järnvägsliv, Berättelser från tåg, spår och perrong samlade av Åke Johansson, utgavs av En bok för alla 2006.

Novellsamling: Trainspottern och andra berättelser från järnvägen, utkom på Ord&Visor förlag 2009.