Foto ULF PALM/SCANPIX
 

ESSÄ. Jag fick ett handskrivet brev från Carina Edholm, som är mycket sjuk och vill att jag skriver om hennes elöverkänslighet och kroniska trötthetssyndrom.

 

Hon har sagts upp från jobbet som fritidspedagog som hon inte längre klarar av och vet inte hur hon ska reda sig i framtiden, med två barn att försörja.
Och tänka sig, hon har faktiskt inte blivit hjälpt av att läkare och Försäkringskassan säger att hennes elöverkänslighet inte existerar!

 

Att ifrågasättas

Vi är många som känner igen oss i sådana berättelser. När läkare inte kan sätta en stämpel på människors lidande grips de av en ångest som de sällan kan hantera.

Lösningen blir alltför ofta att ifrågasätta patienten, som inte får vare sig behandling eller stöd för att själv hantera sina problem.

 

Kontrollsystem av sjuka blir maktens svar, när man istället borde utveckla sitt bedrövliga bemötande av människor med diffusa symptom. Besvär som orsakar så mycket lidande och kostar så mycket i många återbesök.

 

Den borgerliga politiken med vårdval som uppmuntrar överkonsumtion av lättare sjukvård kan bara förvärra problemet. I sanning en underbehandlad samhällssjuka!

 

Läkemedelsindustrins roll

Men vad som är orsak och verkan i höga ohälsotal är sammansatt.

 

I reportageboken Pillret visade Ingrid Carlberg hur läkemedelsindustrin under 90-talet drev på ett vidgande av de psykiska diagnoserna. Folk kan behöva medicin för att partnern har gjort slut, det fick läkare lära sig på de vidareutbildningar i lyxmiljöer som läkemedelsindustrin stod för.

 

Nu går folk till doktorn för just sådana livskriser och läkemedelstillverkarna har mångdubblat sina vinster.

 

Smålänningar och jämtar

Jonas Frykman och Kjell Hansen pekar i Ohälsans tid  på olikheterna i sjukskrivningskulturer.

 

Smålänningar har hela tiden haft låga ohälsotal och har skamset hållit sig inne när de måste stanna hemma för en förkylning.

 

Jämtarna, menar Frykman/Hansen, har sett möjligheten till sjukskrivning som pay backtime från ett storsamhälle som lämnat dem åt sitt öde i modernitetens utkanter.

 

Jakt, bärplockning och en fylld frysbox ger mer status i Strömsund än att släpa sig till ett ointressant lönearbete i tid och otid.

 

Sunt att ta sig frihet

Jämtarna har känt sig baktalade av etnologernas resultat, men jag tycker att bilden av de småländska kommunerna är långt mer skrämmande.

 

En protestantisk etik av gammaldags mått råder och den som är sjukskriven vågar inte sticka ut näsan utanför dörren för då ringer grannarna Försäkringskassan.

 

I den jämförelsen känns det sunt att jämtarna tar sig den frihet de kan.

 

Att Sveriges skattebetalare kanske inte vill betala för just det sättet att använda sjukförsäkringen är en annan sak och nu minskar också sjukskrivningarna, allra mest just i Jämtland.

 

Statusmässig utförsbacke

Idéhistorikern Karin Johannisson ger perspektiv på frågan utan att döma. I sin senaste bok Melankoliska rum visar hon hur ångest, leda och sårbarhet alltid funnits men uppträder i de skepnader som passar samtiden.

 

Hög status hade såväl 1920-talets dandys som de ekonomiska eliternas stresskultur idag.

 

Hon visar hur depressiva känslor både byter namn och förlorar i status när de flyttar nedåt i klasshierarkin eller byter kön. När manliga högstatustillstånd som melankoli eller leda blir kvinnlig hysteri eller utbrändhet, är tillståndet i en statusmässig utförsbacke.

 

Känslouttryck används som retoriska grepp. Varför grät inte ministrar förr, frågar Johannisson.  Antagligen för att det inte var gångbart i tider då ministrar var uppsträckta män i kostym. I dagens mediekultur är den tårögda ministern ett sätt för makten att visa sig mänsklig. 

 

Lidande att ta på allvar

Diagnoserna har en lockelse men stänger in de sjuka i en sjukidentitet.

 

Ju mer av sårbarheten vi benämner med medicinska namn desto mer krymper vi normaliteten, skriver Johannisson.

 

Och jag tror att Carina Edholms liv skulle vara lite lättare om hennes lidande togs på allvar trots att det getts lågstatusdiagnoser med kvinnliga förtecken.

 

Kanske skulle hon då rent av få hjälp och stöd?

 

Bok: Pillret.

Författare: Ingrid Carlberg.

Förlag: Norstedts, 2008.

 

Bok: Ohälsans tid .

Författare: Jonas Frykman och Kjell Hansen.

Förlag: Carlssons.

 

Bok: Melankoliska rum.

Författare: Karin Johannisson.

Förlag: Bonniers.

 

Kristina Mattsson
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn