SKOGSSTIGAR. Jag går ofta genom skogen på natten. Blir du inte mörkrädd, frågar mina vänner. Nej, jag blir inte mörkrädd i skogen (bara natträdd i stan).

 

Möjligen är jag lite orolig de där alldeles kolsvarta nätterna att jag ska råka gå utanför stigen och stuka fötterna men så nermörkt är det sällan. Stjärnorna och månen lyser upp.

 

Vid fullmåne är skogen som förtrollad. Träden lägger skarpa skuggor över stigen och världen är alldeles stilla och glittrig.

Bara en gång blev jag rädd; det var när jag höll på att cykla på en grävling i mörkret. Hon blev skrämd och kultade undan i sista stund och det gjorde hon rätt i.

 

Skyddslösa mot mänskan

Människan är den farligaste varelsen i skogen. Jag är inte rädd för mörker och inte för att vara ensam i skogen men jag är mycket rädd för vad människan är på väg att göra med naturen.

Det de flesta idag vant sig vid att kalla skog är inget annat än virkesplantager och det finns knappt någon riktig skog kvar. Bara 1,5 procent av naturen nedanför fjällkedjan har ett långsiktigt skydd och avsättningstakten är mycket låg medan avverkningstakten av skyddsvärda skogar är desto högre.

 

Vad är det skrämmande?

Vart tar skogens glittriga nattmagi vägen på ett kalhygge eller en virkesåker där granar står i raka rader?

 

Vår skogsskövling utgör det verkligt skrämmande mörkret och hade grävlingen vetat vad som var på gång hade hon nog varit rädd hon med.

 

Läs också: Skogsstigar (1), Björn Cederberg om Singapore.

Läs också: Skogsstigar (2), Björn Cederberg om Borneo.
 
Eva-Lotta Hultén
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktörn