Då: Missbruk, skilsmässa, barn som säger att de fått nog, utfryst och rejält tilltufsad.
Nu: Nykter alkoholist, större familj än någonsin och nytillträdd kyrkoherde för en stor Stockholmsförsamling.

Den kontroversielle prästen Olle Carlsson vet det mesta om såväl innanför- som utanförskap. Kanske är det därför ateister, kommunister, arbetare, akademiker, arbetslösa, hemlösa, rådlösa och allmänt löst folk strömmar till en rörelse de flesta räknat ut – Svenska kyrkan.

Det har varit råddigt att boka intervju med Olle Carlsson. Almanacksluckorna är få, och samma dag vi ska ses kommer han på att han inte kan. När vi väl möts dyker han upp några minuter efter att kyrkklockan ringt utsatt klockslag. Det är hans sjätte dag som kyrkoherde i Katarina församling på Södermalm i Stockholm.

Turbulens
Jobbet blev hans efter utdragen turbulens. Först blev han vald, vilket överklagades. I februari valdes han igen med röstsiffrorna fem mot fyra. De borgerliga ledamöterna reserverade sig. Bland annat med argumenten att Olle Carlsson skulle vara slarvig och ha lågt förtroende bland anställda.

– Det är nog inte främst mig man vänt sig mot, utan konstruktionen. Det finns en rädsla. Vad ska vi med kyrkan till, och vad händer med den egna rollen om det kommer in nya människor?

Olle Carlsson drar många paralleller mellan kyrka och fack: Två institutioner som tappar medlemmar, inte riktigt hänger med samtiden och som överlevt tack vare stark ekonomi och stabil struktur, vilket i sin tur aldrig tvingat dem till förändring.

– Kyrkan, fackförbunden, politiska partier – alla har samma problem. De är fyrkantigt organiserade. Den moderna människan vill inte vara med i en förening, snarare i nätverk.

Kollektivist
Hans tro är inte bara kristen, utan också starkt kollektiv. När han pratar om vad fackförenings-, medborgarrätts- och kvinnorörelsen åstadkommit byter han nästan roll från intervjuperson till predikant.

– Vill man åstadkomma förändring måste man trots allt organisera sig med andra. Först då kan saker förändras, både på ett personligt och större plan.

Han nynnar lite på Bruce Springsteens Hungry Heart: ”Don’t make no difference what nobody says, Ain’t nobody like to be alone”.

Vårda förnyarna
För att individer ska stanna i kollektiv tror han att kollektivet måste våga lyssna till, och vara rädd om, förnyare. Något han själv praktiserat som en av upphovsmännen till Allhelgona­mässan. En okonventionell gudstjänst (som även går på kvällstid för dem som inte är lutherskt morgonpigga) där den som har något att säga välkomnas predika, kristendom inte är ett krav och aktiviteter som AA-möten och zenmeditation står på schemat.

– För mig är kyrkan ett sätt att organisera sig. Den är en proteströrelse som fyller ett större behov än någonsin. Människor vänder sig mot stela uttryck när organisationerna är trånga, tröga och riskerar att förlora dem som verkligen står utanför.

Och folk strömmar till den lilla träkyrkan mitt i Stockholms innerstad.

– Det kommer osannolikt många människor som aldrig trodde att de skulle sätta sin fot i en kyrka. En vänsterradikal man sa ”å, det är precis som på 70-talet” när han var här. Människan vill inte bara inreda och designa sitt hem. Alla vill något som är större än en själv.

Inga svar
Han säger sig inte ha märkt av krisen än, men tror att Stockholm fortfarande förnekar den. Samtidigt som många av besökarna i Allhelgonakyrkan befann sig i utanförskap långt innan det blev en politisk kliché. Utanförskaparna har alltid varit norm snarare än undantag här. När människor hamnar i kris, oavsett orsak, finns lite att säga, säger Olle Carlsson. Han tar dåvarande arbetsmarknadsminister Per Ahlmarks (fp) kommentar ”lycka till” till uppsagda metallarbetare på 1970-talet som ett exempel på hur man i varje fall inte bör göra.

– Vi har inga svar, men vi kan vara den som står kvar. Ibland måste man inse att man kanske inte kan hjälpa en människa som inte vill ha hjälp.

Själv insåg Olle Carlsson att han behövde hjälp när hans tre tonårsbarn, efter en kaosartad jul i början av 1990-talet, sa att de inte ville bo kvar hemma. Han använder ordet ”förfall” för att beskriva denna tid. Från att ha sett alkohol som en väg till glädje, Jesus förvandlade ju faktiskt vatten till vin, till att den blivit hans djupaste relation.

– Från början handlade det om att bryta hämningar. Med tiden, och med kriser som skilsmässan, skapade alkoholen lugn och dämpade ångest. Det blir som en förkylning man bär på, när man utsätter sig för påfrestningar bryter den ut.

Starka känslor
Prästyrket tär också, säger han. Ett fritt yrke med konstiga arbetstider där starka känslor ingår. Även om hans egen stora kris nu är historia var familjen ett starkt skäl att söka jobbet som kyrkoherde.

– De har fått betala ett högt pris för att jag är till för andra människor.

För att reda ut alla turer i sitt liv kände Olle Carlsson att han behövde en boks utrymme. I slutet av sommaren släpps Mitt himla liv.

 

FAKTA / Lyssnar helst på tystnaden

Namn: Olle Carlsson.
Född: 1955.
År i yrket: Snart 29.
Familj: Sex barn med tre kvinnor, fru, fem barnbarn.
Tidigare jobb: Brevbärare, vikarierat som lärare.
Senast lästa bok: Öster om Eden av John Steinbeck.
Senast sedda film: Mammut av Lukas Moodysson.
Lyssnar helst på: Tystnaden som är med första koppen kaffe. Men även Nina Ramsby, Stefan Sundström och Toni Holgersson.
Ångrar: Massor, men det är också fel. Livet är att försonas med sin historia. Allt jag har varit med om har hjälpt mig att förstå andra.
Fritid: Promenader, familjen, och tennis. Jag älskar tennis.