Författarskapet är hans terapi

Hassan Loo Sattarvandi lutad mot en röd tegelvägg hemma i Blåkulla. Så kallas de knallblå hyreslängorna i Hagalund i Solna. Numera har ett par av husen omvandlats till bostadsrätter, ett tecken i tiden. Det här är hans förort. Här är han uppväxt och här bor han fortfarande. Och han jobbar som fritidspedagog på Fridhemsskolan alldeles intill de blå husen. Foto: Janerik Henriksson/Scanpix.

Det behövs en klassanalys för att förstå förortens problem. Det är korkat och farligt att bara se till etnicitet.

– Jag känner inte samhörighet med en invandrare bara för att han eller hon är en invandrare. För medelklassinvandrare står många portar öppna, säger Hassan Loo Sattarvandi, som har debuterat med boken Still.

Hela boken är som ett enda långt hetsigt andetag. Bland de blå höghusen i Hagalund i Solna jagar Nemo, Ivan, Foggy och Saladin efter knark. De hamnar i våldsamma konflikter med ett annat gäng. De stjäl en bil, men klarar inte att ge sig iväg. Bilen kör de in i väggen på Sunnanskolan. Och trots den hektiska tillvaron händer inget med deras liv.

Tar sats mot Gringo
Med sin bok vill Hassan Loo Sattarvandi diskutera klass, och han vänder sig mot dem som exploaterar och gör karriär på förorten och som bara resonerar kring etnicitet. Udden är riktad mot tidskriften Gringo och författare som skriver om förorten utan att riktigt höra hemma där.

I boken är en filmare från Södermalm särskilt förhatlig. Klädd i designglasögon och palestinasjal hetsar han de unga: Visa förortsstilen, var farliga och mångkulturella, typ som i Efterlyst! Nemo och hans kompisar hatar honom för att han försöker dölja den säkerhet och trygghet som han alltid kan falla tillbaka på. De vill slå in skallen på ”den jävla horungen”.

Vi ses på ett fik i Solna centrum. Många hälsar och pratar med Hassan Loo Sattarvandi. Två killar i 14- till 15-årsåldern kommer fram till honom.

– Nu får du bigga cash, va? frågar den ena.

Och utan att vänta på svar frågar han vidare och undrar varför boken heter Still.

– Det är för att beskriva något som är stilla och inte förändras, och det är en vuxenbok. Din pappa har sagt att han ska läsa den, säger Hassan Loo Sattarvandi.

Från Teheran till Hagalund
Han föddes 1975 i Teheran och kom till Sverige som treåring. I Hagalund, norr om Stockholm, är han uppvuxen och där bor han nu också. Han arbetar som fritidspedagog på Fridhemsskolan intill de blå höghusen.

Jobbet i skolan och skrivandet vill han hålla isär. Han behöver båda och tänker fortsätta med båda delarna. Jobbet ger hans liv struktur och utan det skulle tillvaron lätt bli kaotisk, tror han. Men trots heltidsarbetet ser Hassan Loo Sattarvandi inga problem med att hinna med att författa. Det finns gott om tid på kvällar och helger.

– Skriva är mitt uttryckssätt. För mig är det en form av terapi att läsa och att skriva. Det är inte alls jobbigt utan ganska skönt.

Vägen till skrivandet gick via stora mängder skönlitteratur. Som tonåring läste han allt från Stephen King till Charles Dickens och klassiska äventyrsberättelser. I slutet av gymnasiet och några år framåt satt han fast i 1800-talslitteraturen och läste bland annat mycket av den franske författaren Honoré de Balzac.

Spegel i svenne
Som 24-åring började han läsa litteraturvetenskap på universitet. Där var det skakigt. Ett helt rum där ingen delade hans bakgrund. Samhörighet fann han med en svensk, som ändå hade samma bakgrund som han själv.

Hassan Loo Sattarvandi sökte ett särkilt uttryckssätt. Det tog tid att finna det. I boken finns inte en enda punkt. Texten är en enda lång mening som vindlar fram. På så vis får författaren frihet att hoppa fram och tillbaka i tiden och att växla mellan fantasi och verklighet.

– Boken handlar om uppgivenhet. Personerna har tappat greppet och förtroendet för samhället. Deras liv är destruktivt och handlar om berusningspreparat.

Funkar överallt
Nemo, Ivan, Foggy och Saladin försöker få rätsida på partiernas valaffischer. De ser att basketkorgarna är förstörda, men förmår inte göra något åt det. De saknar närhet och kärlek, men gör inget för att få tillbaks den. Hassan Loo Sattarvandi säger att boken handlar om mental ohälsa. Och den är inte kopplad till Hagalund, utan kan finnas i både Rinkeby och Djursholm också.

– Människor mår fruktansvärt illa. Jag vet inte om det är kapitalismen som äter upp oss eller konsumtionssamhället eller att vi glömt att bry oss. Det finns något desperat i samhället. Samtidigt som det satsar allt mindre på människor.

Han är upprörd över utvecklingen i Solna. Sunnanskolan är nedlagd. Hagalundsskolan ska läggas ner. Det finns inget för ungdomar att göra. Kommunen skapar vare sig mötesplatser eller något trivsamt för unga.

– Min ambition är att prata om saker, men jag vill inte bli någon politiker.

FAKTA: Hassan Loo Sattarvaandi
Ålder:  32 år.
Familj: Mamma och tre syskon.
Inkomst: ”Det är ointressant.”
Bor: I en etta i Hagalund, Solna.
Utbildning: Akademiker i litteratur, film och förlagskunskap.
Fritidsintressen: Spela Xbox, läsa, skriva och titta på ”Simma lugnt, Larry”.
Bil: Ingen.
Favoritförfattare: William Faulkner, John Dos Passos, Alejandro Leiva Wenger, Andrzej Tichy, Maja Lundgren, Hubert Selby Jr, Italo Calvino och Alberto Moravia.
Politisk hjärtefråga: ”Jag vill ha ett samhälle där alla får samma möjligheter till lika behandling.”

Läs också: krönikan "
Jag vill skaka om honom", 8/2 2008