De flesta jag känner upplever en plikt att hålla sig uppdaterade om hotet mot klimatet. Vi har på sängbordet kanske Mark Lynas Sex grader, där författaren noggrant går igenom följderna om jorden värms upp en grad, två grader, upp till de sex grader som verkar vara den bortre gräns som betyder undergången för livet på jorden.

Skoningslös populärvetenskaplig thriller står det på baksidan. Ha! Jag vet ingen som förmått läsa ut boken. Den mest förhärdade klarade sig fram till fyra grader. För min del steg ångestnivån över det hanterliga redan vid tvågraderscenariot.

Klimatfobin är enorm just nu. Jag undrar vad som följer på den? Vi som redan sopsorterar, minimerar flygresor och bara kör lite bil, vad kan en mer inträngande kunskap om den förestående undergången få oss att göra ytterligare? Efter vardagsansvar är steget enormt till nästa nivå där någon meningsfull påverkan kan ske. Då gäller FN-konferenser på Bali och EU-kommissionens klimatstrategi.

I stället kanske vi bara stänger av och dövar ångesten med ytterligare en platt-teve, ännu en julsemester i Thailand eller frosseri i så kallade ekologiska snittblommor, direktinflugna från Kenya. Det är ändå ingen idé. Jorden kommer ju att gå under.

Eller också så söker man sig till litteraturen. Den franske 1900-talsförfattaren Jean Gionos lilla novell Mannen som planterade träd kan läsas som en förtröstansfull kommentar till det som just nu sker. År 1913 stöter berättelsens jag på en fåraherde bland kala och ogästvänliga kullar i Provence.

Herden har insett att trakten håller på att dö på grund av trädbrist. Eftersom han inte har något bättre för sig har han bestämt sig för att återplantera skogen. Ingen tackar honom, ingen ber honom. Han bara gör det, outröttligt, dag efter dag. Trots att han inte äger marken och trots att han är ensam i livet fortsätter han oförtrutet sitt projekt livet ut. Fem år senare står de späda ekarna, björkarna och boken som ett grått dis över kullarna. Vid mitten av århundradet har vattnet återkommit till de uttorkade bäckfårorna, vinden har spritt frön så att ängar med blommor, vide och pil åter ger tillvaron en mening, skriver Giono. Människorna har återvänt till de tomma byarna.

Jag tänker att det alltid finns ett sånt ”sedan”. När allt är över ska några av oss finnas kvar. Vi ska plantera träd, eller det som då kan växa, på den öde jorden och vi ska göra det för att vi vill att jorden ska blomstra om hundra år, då vi inte längre finns, men då våra och andras barnbarnsbarn ska kunna leva. På kvällarna ska vi sitta vid lägereldarna och berätta historier och skämta och människans liv på jorden ska börja om igen.

Kristina Mattsson
Journalist
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen