/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2008/monark_0208.jpg
Personalen i verkstaden år 1912. Foto: En cykelfabrik och alla dessa monarkare.

Erik Martinsen, son till statare och uppvuxen i ett rum där regnet trängde in genom taket, kommer till Monark 1933 och börjar i förkromningen. Ångorna från krombadet fräter sönder näsan inifrån.

Av veckoförtjänsten på 9 kronor och 60 öre går 80 till fackavgiften. Det är över åtta procent av lönen, ändå var alla med i facket.
Erik Martinsen är en av över 6.000 människor som har arbetat på Monark i Varberg sedan starten 1908. Inför 100-årsjubileet lyfts de fram i en ovanlig bok. Ovanlig därför att jubileumsböcker om företag brukar hylla produkterna, medan de anställda på sin höjd finns med på en gruppbild.

I Gunnar Carlssons, Ture Isakssons och Gunder Karlssons bok, En cykelfabrik och alla dessa monarkare, är det tvärtom. Tyngdpunkten ligger på enskilda anställdas berättelser, fulla av personliga minnen, smeknamn och verkstadsjargong. Sällan läser man så sakliga skildringar av verkstadsarbete, med bilder av de olika arbetsmomenten.

Bredd bakåt
Ovanlig blir boken också därför att den spänner över hela 100 år. Rätt få industriföretag blir så gamla. Det svenska arbetslivets omvandling under ett sekel speglas i Monarks fabriker i Varberg. Ingenting skvallrade från början om att Monark skulle bli så framgångsrikt. Då Birger Svensson, fosterbarn på en liten gård nordost om Varberg, startade Sven-ska Cykeldepoten 1908, hade cykeln just slagit igenom som fortskaffningsmedel. Men det skulle dröja något årtionde in-nan vanligt folk fick råd med den.

Avsikten var egentligen att köpa in och sälja cyklar. Men att köpa in delar och montera dem själv visade sig ge bättre förtjänst. Och efter hand bygger företaget upp egen tillverkning av ramar, ekrar, fälgar och skärmar. Fram till Birger Svenssons död 1944 är strategin att göra så mycket som möjligt i egen regi. Alltså raka motsatsen till specialisering och outsourcing. Sömmerskorna syr inte bara sadlar, utan också handskar och förkläden för de anställda.

Fem månader lång strejk
Under andra världskriget får många monarkare rycka in på nya arbetsuppgifter för kamrater som är inkallade. Monark tillverkar cyklar för krigsmakten. Metallstrejken 1945, som varar i fem månader, tvingar många anställda att ta jobb i skogen, i hamnen och på företag som står utanför arbetsgivareföreningen för att klara sin försörjning.

Åren efter kriget är skördetid för den svenska industrin. Monark börjar tillverka mopeder och andra produkter. Då industrin i andra länder ligger i spillror går nästan allt att sälja. Men 1960-talet, då svenskarna fick det bättre, gick det sämre för Monark.

Cykelförsäljningen krympte (och vi som var med minns att minicykeln blev kortlivad). Samgåendet med Nymanbolagen, där märkena Crescent, Vega, Apollo och Nordstjernan ingick, lyckades Monark inte dra nytta av. Storhetstiden gick mot sitt slut, företagets ekonomiska problem växte.

Väckte frågor
Avsnittet om 1970-talet kan framkalla igenkännande leenden hos fler än gamla monarkare. Det är en tid av omstruktureringar, finansiell röra och bisarra förhandlingar med Varbergs kommun om stöd. Styrelseordföranden Kaj Kjellqvist säljer Monarks Brasilienfabrik till sig själv och tjänar 30 miljoner på affären, enligt facket, som ställer sig undrande till vad som pågår.

Under 1980-talet växer lågpriskonkurrensen från Kina och Taiwan, och vi börjar känna igen dagens problem. I maj 1995 köper Salvatore Grimaldi 50,1 procent av Monark Stiga AB, och Monark blir ett av flera varumärken i gruppen Cycleurope.

I dag arbetar 60 kollektivanställda i fabriken (100 under högsäsong), mot nästan 1.500 som mest. När Salvatore Grimaldi och vd Robert Sumberesis beskriver dagens Monark är nyckelorden tidstypiska: ”vilja till ständig förändring” och flexibilitet att snabbt öka eller minska produktionen.

Läs också: mer om jubileumet på Monarks hemsida
Läs mer: på Cykelhistoriska föreningens hemsida