/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/ht2007/munkar_1_4307.jpg
Unga munkar ute för att ta emot gåvor i Myanmar. Foto: AP.

I Burma har munkarnas främsta vapen mot juntan länge varit att förneka soldaterna rätten att ge allmosor. Innan den sista tidens demonstrationer tog fart uttryckte munkarna dagligen sina protester genom att vända tiggarskålen upp och ned.
 
När soldaterna inte kunde ge allmosor var det inte längre möjligt för dem att vara goda buddhister. Juntan besvarade provokationen med att fängsla munkarna.

Den yttersta utmaningen har alltså varit att säga: ”du får inte ge”. Att få ge visar sig plötsligt som ett behov, att ta emot som en skyldighet. Vår vanliga föreställning om gåvans ekonomi vänds upp och ned liksom skålen.

Att gåvan är en del i ett maktspel är många gånger bara alltför uppenbart. Att ge är ett sätt att kontrollera. Den som är beroende av mina gåvor hamnar i tacksamhetsskuld och måste följa mina regler för att betala tillbaka, och kanske kunna fortsätta få del av min givmildhet.

Binder samtidigt samman
Men en gåva innebär också att man visar att vi ser den andra människan och lever tillsammans med henne. Vi manifesterar att vi delar värld genom att ge en del av världen till den andre. Gåvan kan därmed också göra gränsen mellan det egna och den andre mindre absolut och binda oss samman.

Det finns också ögonblick då jag ger, inte till dig från det som är mitt, utan jag ger dig det som redan är ditt. Det tillhör dig eftersom det är du som behöver det. Liksom bröstet hör till dibarnet snarare än till modern. Som ammande ger jag utan att äga, likafullt kommer barnets liv genom mig. Livet ges genom den givande.

Jag tar emot och världen kommer till mig genom dig. Som mottagare befriar jag dig från att vara en isolerad gren längst ut på vårt gemensamma träd. En gren som riskerar att tappa sina blad och bli avskuren från trädets näringsomlopp. Jag tar emot och du blir en levande del av trädet som saven rör sig igenom.

Ta emot Burmas gåva
När munken vänder sin tiggarskål upp och ned inför soldatens allmosa förnekar han regimens rätt att utgöra samhällets centrum.
Även en rövarregim som rånar sin befolkning på alla dess tillgångar visar sig vara beroende av att ge för att upprätthålla bilden av sig själv som samhällets knutpunkt när skolor och sjukvård har kollapsat.

Genom att ge till Burma i dag kan vi manifestera vår makt och vilja att låta det burmesiska folket få tillhöra det allmänmänskliga trädet, medan vi genom bojkott kan låta militärregimen torka ut och omvandlas till en knastrande gren som slutligen måste falla av.

Men lika viktigt är kanske att lyssna till vad Burma ger oss. De ger oss nämligen något som redan är vårt: kampglöd och internationell solidaritet. Det som vi trodde var utdött för länge sedan!

Läs också: artikeln "Vi måste stå upp mot förtrycket", 29/10 2007

Jonna Bornemark
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktionen