På 20 år har den svenska arbetsmarknadspolitiken förändrats. Den stora skillnaden är att socialbidrag har ersatt a-kassa.

Året är 1989 och Lisa är arbetslös. Hon har ingen a-kassa men får socialbidrag. Arbetslösheten är bara på en halv procent. På arbetsförmedlingen finns det tid att resonera kring utbildningar. Efter bara några månader kan Lisa få rätt till a-kassa och hon slipper socialbidrag.

Året är 2002 och Maria är arbetslös. Hon får socialbidrag men arbetslösheten är hög, kring fyra procent. På arbetsförmedlingen är det ont om tid. Åtgärderna och utbildningarna för arbetslösa är få. Maria har svårt att komma in i åtgärd och därmed få a-kassa. Lyckas hon inte hitta jobb får hon gå en kommunal åtgärd för socialbidragstagare men det ger inte rätt till a-kassa.

Mera fattigvård
Dessa två exempel använder forskaren Rickard Ulmestig från Växjö universitet i sin avhandling På gränsen till fattigvård? för att beskriva hur relationen mellan arbetsmarknadspolitik och socialbidrag har förändrats från 1989 till 2002.

Lite hårddraget kan man säga att utvecklingen gått från a-kassa till socialbidrag.

I slutet av 1980-talet behandlades arbetslösa socialbidragstagare som andra arbetslösa.
I dag är det annorlunda.

För att få gå en arbetsmarknadsutbildning i dag krävs det allt oftare att den arbetslösa lyckats kvala in till a-kassan.

Och reglerna för att få a-kassa har blivit mycket tuffare, under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar.

Mer kommunalt
Det har även skett en annan förändring.

I slutet av 1980¬-talet var inslaget av statlig arbetsmarknadspolitik större.

I början av 2000-talet har i stället kommunerna startat allt fler arbetsmarknadsprojekt (2002 fanns cirka 800 sådana projekt för socialbidragstagare).

Enligt Rickard Ulmestig innebär kommunaliseringen av arbetsmarknadspolitiken att skillnaderna mellan olika delar av landet blir större för de arbetslösa.

– Arbetsmarknadspolitiken i kommunerna bedrivs inte först och främst för att folk ska få arbeta utan att de ska bli självförsörjande, säger han.

– Det kan till och med vara bättre ekonomiskt för kommunen att en person flyttar därifrån än att personen får ett tillfälligt arbete, fortsätter han.

Sämre ställning
Vilken effekt kommunaliseringen har på hur arbetsmarknaden fungerar har Richard Ulmestig inte forskat kring. Däremot ser han effekten för enskilda personer.

– Det blir ett problem för individen eftersom man har en sämre ställning som socialbidragstagare än om man får a-kassa. Ersättningsnivåerna är lägre och man granskas hårdare, dessutom finns en behovsprövning som begränsar möjligheten att äga någonting, säger han.

Det finns flera anledningar till att kommunerna tagit en större roll i arbetsmarknadspolitiken.

Under slutet av 1980-talet fanns en allmän trend mot lokala lösningar.

Demokratin skulle ökas genom att kommunerna fick mer makt.

Pressa priset
Det fanns även en trend att skjuta besluten neråt av ekonomiska skäl. Genom att var och en fick ta ansvar för sin ekonomi så skulle kostnaderna pressas. Det finns även en övertygelse om att de kommunala arbetsmarknadsprojekten är effektivare, men utvärderingarna av projekten är få.

Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet med efterföljande massarbetslöshet var också en anledning till förändringen.