En politisk rörelse som inte drömmer om att driva egna medieprojekt är en döende rörelse. Är svensk arbetarrörelse i den meningen döende?

När August Palm för mer än 125 år sedan räknade upp de tre viktigaste åtgärderna för löntagarna var en av dem att starta en tidning. Det skedde också, mot alla odds.

I en andra våg av tidningsfödelser – efter de liberala tidningarna – startades runtom i Sverige ett stort antal socialdemokratiska dagstidningar. Och det gick länge bra. De var ju utfällningar av breda folkrörelser, av idealism och rationella egenintressen, vilket gjorde dem så pass starka att de inte helt behövde förlita sig på annonsmarknaderna.

Sedan kom tidningskriserna. Massor av olönsamma tidningar lades ner, de flesta av dem faktiskt borgerliga. Men då hade ju arbetarrörelsen oftast regeringsmakten och kunde utforma ett presstöd som gav åtskilliga andratidningar fler liv än ett. Det var andra gången i historien som arbetarrörelsen förmådde ge prov på en kraftfull mediepolitisk ambition – men nu är det länge sen.

Insikten om mediernas roll har vittrat bort
Under min aktiva tid som journalist, det vill säga mer än tjugo år, har jag inte sett en enda uttrycklig medieambition från rörelsens sida. Än värre: den ursprungliga insikten om medias oerhörda roll som redan Palm hade (han levde i en svårt medialiserad tid) verkar ha vittrat bort.

Varför betala en massa pengar för några ledarsidor som få läser och som dessutom inte alltid är lojala mot oss? Det är attityden hos många.

På ett tåg samtalade jag före valet med Morgan Johansson. Han tyckte Aftonbladets kultursidor var för politiserade och vänsterinriktade och föredrog Expressens. Där hörde man väl ekona från hans ledstjärna på den tiden, Göran Persson, som aldrig uppvisat några insikter om media.

Är det alltså bara hösttecken som syns när det gäller arbetarrörelsen och media?

Nej. Det tänks och dröms litet här och var. Att det finns en vital fackförbundspress är således ett faktum som många medieproffs missar: där har förnyelse skett, där finns hängivna journalister och uppskattande läsare. Problemet är att den offentligheten sällan får genomslag i rikspress och etermedia.

Moderaterna fick en Fredriksgata i pressen
För någon vecka sedan gick jag så på ett ABF-arrangemang där tidskriften Tiden kallat samman en mediepolitisk diskussion. Professor Kent Asp var där. Han har under snart en mansålder gjort gedigna undersökningar av valrörelserna och media men det han kommer fram till är kanske inte så upphetsande: media påverkar valutgångar.

Asp lägger mycket skuld på partierna,  det är upp till dem att vara medialt smarta. Tidens redaktör Bo Bernhardsson pressade Asp: Har journalisterna inget ansvar för att granska partiernas smarta budskap?

Moderaterna fick ju en Fredriksgata genom svensk press. I Asps perspektiv utraderas tyvärr centrala frågor om den borgerliga mediedominansen.

Ett annat sätt att utradera det maktperspektivet är att avfärda det som vänstergnäll. Det var Expressenjournalisten Katrine Kielos – för övrigt uttalad sosse – attityd: Ni bara klagar! Fråga i stället: Vad kan vi göra här och nu?

Kielos inlägg var friskt därför att det inte klagade, men det skedde till priset av att en maktsfär (bland annat den där hennes Expressen ingår) mörklades. Nätets möjligheter är centralt för Kielos, liksom för Rosemarie Södergren – webbredaktör på LO – som såg en armé av vänsterbloggare framför sig som skulle kunna betyda något. Det är rätt: Man måste ta till de medel som står till buds.

Brist på vänstertolkningar
Kvällens mest realistiska förslag kom LO-Tidningens politiska redaktör Martin Lindblom med. Han vill att rörelsen startar en daglig nättidning. Problemet, menar han, är inte bristen på information eller nyheter – utan bristen på vänstertolkningar av samma nyhetsflöde. Kommentariatet är borgerligt. Åsiktsjournalistiken har dessutom smugit sig in på nyhetsplats i de stora tidningarna.

En daglig nättidning är relativt billig att starta och att lägga ner, även om detta sistnämnda argument möttes av sarkasmer: Till och med när rörelsen drömmer tänker den på kommande nedläggningar!

Ändå lät det på Lindblom som om han inte riktigt insett utmaningarna med en nättidning; jag fruktar att han ser en litet slö hemsida framför sig som uppdateras en gång på morgonen och en på kvällen. Men det måste bli något annat, och så förbannat billigt är det inte heller.

Konkret: En redaktion på ett dussin personer som ger liv åt nättidningen minut för minut, som aktivt intervjuar, kommenterar, bråkar, lägger ut essäer, debatter och är hundraprocentigt interaktiv. Tio minuter efter att Byggnads förlorat ett mål i en europeisk domstol ska det finns analyser och kommentarer på nätet. Ett dygn innan Susanna Alakoski får Augustpriset ska hon ha lyfts fram som realismens nya hopp och en halvtimme efteråt vara intervjuad. Först så kan det bli något.

För vad jag vet finns det i dagsläget inget exempel på att en nättidning som inte är förtöjd i papper fått något genomslag.

Så Wanja Lundby-Wedin och alla ni andra: Satsa åtminstone på det där! Skulle det bli succé kanske idén om en riktig, riksspridd rörelsetidning en dag blir lättare att driva.

Göran Greider
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören