Den tyska konstnären Barbara Nemitz skriver i boken ”Pink. The Exposed Color in Contemporary Art and Culture” (Hatje Cantz) att färgen rosa aldrig fått ingå i den seriösa konstdiskursen. Kanske för att den är en färgblandning och ingen ”riktig” färg, kanske för att den är stigmatiserad i det offentliga rummet. Ingen annan färg är så utsatt för förutfattade meningar, men nu är det dags att ta igen.

Med ljusskärt lyxigt sammetsomslag och tjocka skära sidor presenterar Pink massvis med rosa konst (Annika von Hausswolf, Sylvie Fleury, Louise Bourgeois, Annika Larsson, Yves Klein, Bigert & Bergström) och lite populärkultur.

Rosa är fi:s partifärg, men också Paris Hiltons och den ondskefulla, lättjefulla konsumtionskulturens. Rosa är flickighet, flärd och queer – något obehagligt eller i alla fall jobbigt i både standardmanlighetens och standardfeminismens ögon. Färgen symboliserar både en möjlighet och ett hot. En rosa tröja på en flicka betyder något helt annat än en rosa tröja på en pojke. Frågan är bara vad.

Det handlar om sex
Rosa representerar fortfarande den sorts femininitet som många numera vill att pojkar ska ta del av, som ett led i en könsrollsförändrande process där de ska bli mer empatiska och lugnare, mer socialt utvecklade. Men flickor? När det gäller flickor är det något illavarslande över de där första rosa stegen, den första tyllkjolen eller de rosa plastsandalerna. Man kan fortfarande höra folk berätta om mammor som ”alltid varit så feministiska, och aldrig hållit på med sånt där men ändå fått en dotter som bara vill vara prinsessa och bara ha rosa kläder”. Men vad är det som är så farligt med rosa?

Inte så överraskande tycks det handla mest om sex. Enligt Pink är en av de vanligaste tolkningarna av den här färgen rent fysisk; rosa bär associationer till hud, bröstvårtor, läppar, könsorgan – allt under (den vita) kroppen som blir blodfyllt. I vårt undermedvetna står rosa för rodnande, naken hud och sex. Synen på rosa avslöjar synen på könsroller, på vem som kan vara aktiv och vem som måste vara passiv. När en flicka bara vill ha rosa måste genusproggiga föräldrar och pedagoger rädda henne, men om en pojke vill det är det i stället ett resultat av vårt duktiga jämställdhetssträvande. På pojkar biter inte den rosa sexualiseringen. Inte ens den mest praktiskt orienterade jämställdhetsfeminist skulle komma på tanken att se en pojke som ett offer för en färg.

Karolina Ramqvist
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören