Jämfört med många länder är den statliga företagssektorn i Sverige inte stor. Ändå har den borgerliga alliansen som ett huvudmål att etappvis sälja ut de flesta statliga företag.

Om alliansen vinner valet tänker den under nästa valperiod realisera statliga företag värda 50 miljarder. Det gäller Vin & Sprit, bolåneinstitutet SBAB, fastighetsbolaget Vasakronan och delar av Nordea och Telia Sonera.

Från moderat och folkpartistiskt håll har antytts att man därutöver vill sälja ut LKAB, Vattenfall och Sveaskog, alltså företag som äger viktiga naturtillgångar.

Lägger vi till detta att borgerliga och även socialdemokratiska kommuner och landsting inte drar sig för att privatisera ofta naturliga monopol som vattenverk, fjärrvärme och kollektivtrafik så handlar det om en omfattande överflyttning av offentlig egendom till svenska och utländska kapitalister.

Hur bör vi ställa oss till denna utveckling?

Utförsäljning en fråga om tro för de borgerliga
För den borgerliga alliansen är utförsäljningen närmast en trossak. Den anser inte att staten bör äga vinstgivande företag. Lönsamma företag är något som ska förbehållas det privata näringslivet och börsspekulanter.

Uppfattningen är underlig. Företag som verkar på en marknad måste, oavsett om de är privata eller statliga, drivas affärsmässigt. De svenska statliga företagen är i regel välskötta och staten får in flera tiotals miljarder i utdelningar. Det ska vi som medborgare vara glada över. Vinsterna kommer ju folkhushållet till godo och medför att vi behöver ta in mindre i skatt än vi annars skulle behöva göra.

Sett i detta perspektiv är det naturligtvis bättre att Vattenfalls stora vinster tillfaller svenska staten än privata kapitalister. Pengarna skapar ju utrymme för en ”skatterabatt” som tillfaller alla svenskar.

Det hindrar förstås inte att vi bör och kan ålägga Vattenfall även andra uppgifter, till exempel att bidra till framåtsyftande energiinvesteringar.

Mot utförsäljning av statliga företag i stor skala kan anföras rent praktiska invändningar. Risken är stor att företagen reas ut till underpris. I all synnerhet gäller det de borgerligas ideologiskt motiverade utförsäljningar; de gör helt enkelt dåliga affärer därför att huvudsaken för dem är att bli av med företagen.

Skälen för staten att behålla ett strategiskt företagsägande är idag starkare än tidigare.

Motvikt till kvartalskapitalismen
För det första behövs en stark motvikt till den globala kvartalskapitalismens kortsiktighet. Det gäller främst för de företag som upprätthåller en grundläggande infrastruktur och som äger naturtillgångar.

All erfarenhet visar att det går illa för länder som tappar kontrollen över sina kommunikationer, sin energi- och vattenförsörjning och sina viktigaste naturtillgångar. Vi brukar kalla dem för kolonier.

Ytterligare ett argument för statligt ägande är att förhindra privata storföretag att ta ut monopolvinster. Bolåneinstitutet SBAB pressar kostnaderna för boendelån. Till och med det förkättrade Vattenfall bidrar till prispress, vilket fått de privata elleverantörer som sett sina vinster minska att klaga över konkurrensen från Vattenfall.

Ett tredje skäl för statligt företagande är den kompetens som ägandet tillför den offentliga administrationen. Att staten äger en storbank som Nordea ger staten insyn i och kunskap om hur de finansiella marknader-na fungerar. Det är av stort värde, förutsatt att man tycker att det är bra att staten äger goda kunskaper om näringslivets och finansmarknadens villkor.

Frågan om graden av statligt ägande har länge varit ideologiskt blockerad. Men om vi betraktar den lite mer avspänt är svårt att förneka att ett visst statligt ägande utan tvivel är ett nationellt intresse.

I andra länder, även borgerligt styrda, är det en erkänd sanning. Varför den borgerliga alliansen är så besatta av tanken på att förskingra svenska folkets egendom är därför något av en gåta.