Ett dygn i veckan är hon ren. Resten av tiden pumpar bloggandet i Rosemari Södergrens fingrar. Karateträningar och släktträffar får stå tillbaka och huset har hon sålt. Hon är den moderna husmodern och om hon fick bestämma skulle fler gå samma väg.

Vi ses utanför LO-borgen, där hon jobbar som webbredaktör, och går snabbt och bestämt mot pendeltåget. Rosmari Södergrens mobil åker upp med jämna mellanrum och jag hinner börja tänka på annat. Men när hon ringer till yngste sonen vaknar jag ur min trans. Tonfallet känns främmande för att komma från Rosemari, det är mjukt och mammigt. Hon lägger på och banar väg mot vårt tåg, den bestämda medelålders kvinnan är tillbaka.

– Folk tror att jag är arg, för jag är så fokuserad. När jag har synpunkter på saker som folk har gjort så tar de det personligt. Men jag har inte tid att alltid linda in saker så jättesnällt och vänligt, konstaterar Rosemari Södergren.

Tid är en konstant bristvara sedan hon för fyra år sedan drog igång sin egen blogg, Kulturbloggen. En nätdagbok där Rosemari skriver löpande. Sedan dess har hon också startat en engelsk blogg och i höst släpps den bok hon har skrivit om bloggandets grunder.

– Första gången jag stötte på själva grejen blogg var i en pc-tidning. Jag tänkte på en gång att det lät mysigt. Och att det skulle passa mig som alltid haft små skrivprojekt vid sidan av mitt jobb, eftersom jag vill dela med mig av de erfarenheter och tankar som inte ryms annars.

Alla engagerade på sitt sätt
När jag frågar om det kan bli ett måste att sätta sig vid datorn får jag en förvirrad blick tillbaka.

– Jag får tvinga mig att stänga av. Jag bloggar nästan aldrig mellan lördag eftermiddag och söndag eftermiddag, då är det datorfritt så att jag ska ägna mig åt familjen.

Hon är den enda hemma som har en egen blogg men sönerna skriver med jämna mellanrum på Kulturbloggen. Hon hjälper även sin make att sköta hans Kendoklubbs hemsida.

– Vi pratar inte så mycket blogg hemma. Jag sköter det där själv och när man har barn i den här åldern är det bara skönt för dem att man har något att göra så att man inte hänger dem i hasorna.

Fotografen dyker upp när vi kommit hem till lägenheten i Sollentuna norr om Stockholm. Han ber Rosemari att visa var hon sitter när hon skriver sina inlägg. Jag fortsätter att småprata med henne, men det är tungrott. Hon slukas av skärmen och rabblar förkortningar och uttryck jag inte känner igen. Efter en lång stund inser jag att hon faktiskt börjat blogga, mitt under intervjun och samtidigt som fotografen försöker få till en bra bild.

– Fler borde göra sin röst hörd. Andra än unga tjejer som skriver om mode. Kommunal och HRF har gjort några sådana försök men det är bara fantasin som sätter gränser för vad som är möjligt. Industriarbetare skulle till exempel kunna få kontakt med industriarbetare i andra länder. Fackligt aktiva i hela världen skulle kunna samlas genom att blogga.

Det enda ämne hon själv medvetet håller sig ifrån är politik.

– Det är viktigt eftersom det alltid finns risken att folk missförstår vad jag skriver i min yrkesroll på LO och vad jag skriver som privatperson.

Demokratiskt verktyg
Ändå finns det en politisk tanke bakom själva bloggandet. Tanken om att sprida det fria ordet så att bloggningen kan bli en folkrörelse som i sin tur kan påverka dagordningen.

– Det är viktigt att arbetarnas åsikter kommer fram och att de är med och diskuterar politik och aktuella frågor. För även om
medierna bevakar nyhetsflödet så är det alltid en bedömningsfråga vad som kommer med. Genom bloggandet kan vi sprida informationen även om det som de traditionella medierna tiger om.

Ännu en mental krock för mig. Tankarna om att förbättra världen få min blick att leta sig ner till Rosemaris kycklinggula strumpor innan jag tar sats och ställer nästa fråga. Jag vill veta om hon någonsin kommer sluta.

– Ingen aning. Men bloggandet som fenomen kommer inte att försvinna. Det räcker med att kolla på hur det ser ut i USA och vilken position bloggarna har där. I Sverige pratas det visserligen ofta om att blogghypen snart ska vara över. Men så länge internet inte är någon fluga kommer bloggandet att finnas kvar även om formerna förändras. Sedan om jag sitter här som pensionär – det har
jag ingen aning om.

FAKTA: Rosemari Södergren.
Arbetar: Webbansvarig på LO.
Ålder: 50 år.
Familj: Maken Hasse, Jonathan, 17 år, och Oliver, 15 år, plus angorakatterna Fackla och Leia.
Bakgrund: Uppväxt i ett traditionellt arbetarhem med en mamma som var industriarbetare och en pappa som var byggnadsarbetare. Jag var den första som gick någon slags högskola i släkten.
Sover: Hur mycket beror på, men gärna åtta timmar.
Imponeras av: Ärlighet och prestigelöshet, det är rätt sällsynt.
Teknisk: Tycker jag inte att jag är.
Nödvändig bloggparlör: Pinga måste man veta vad det betyder. Det gör den bloggare som publicerat ett nytt inlägg och då kan intresserade gå in och läsa det.

Läs också: Rosemari Södergrens Kulturbloggen
Läs också: Rosemari Södergrens blogg på engelska